Strartsträckan

Och för alla som undrar hur det står till så här i finalen så kan jag säga att jag löper goda chanser att bli den som alla avskyr på planet i morgon bitti eftersom jag känner att jag håller på att bli förkyld.
Äter vitaminer, tar Alvedon och försöker sova supermycket. Jag vet inte vad mer jag ska göra. Annat än att snyta mig och ignorera symptomen, inte beklaga mig, det blir bara värre då.
Men det är kanske inte det som är främsta intresseområdet just nu inför resa?
a) Resenervositeten är närvarande men inte alarmerande hög. Möjligen för att sällskap väntar, i form av fotbollskille och senare också bror med fru.
b) Fotbollskillen är ytterst närvarande. Men flirtnivån är fortfarande låg. Men han fortsätter att vara rar, hör av sig och frågar hur dagen varit, om jag fikat (svenskt ord han lärt sig) och om jag ska äta fisk till middag. Inga jubel för att vi snart kommer ses, inget sånt. Mest bara konstaterande. Men jag tänker att det antagligen är bra. Hålla förväntningar OCH press nere. Vi ska ses, hänga, antagligen se Star Wars-filmen och typ dricka en kopp varmt någonting. Te.

På förfrågan från mig skickar han bilder på sig själv som barn och tonåring. Han fotar av bilder i ett fotoalbum när han är i familjehemmet över jul. Och jag ser en förvånansvärt vacker ung man, alltså verkligen, med ett rart men kanske blygt leende. Håret är kolsvart och han poserar med ett fotboll. Givetvis. Och det skulle förvåna mig oerhört om han inte var oerhört uppvaktad av tjejer under den tiden. Nian. Jag hade gjort det, helt klart. Uppvaktat.

Där har ingenting ändrats, tydligen.