Oväntad hjälp dyker upp i form av en vän.

En gång i tiden, när jag var yngre och hade längre hår men lika stora känslor, så tänkte jag, medan jag höll andan en stund, att han kanske var min framtid.
Eller skulle kunna vara det. I en annan framtid.
Men när jag hållit andan tills jag inte kunde hålla den längre och andades ut istället så visade sig snabbt att han inte var min framtid men han var då och där.

Och nu är han här och nu.
Och från ingenstans meddelar han mig att jag är värd att älska, full av hopp, styrka och energi. Ordagrant. Det är vad han meddelar mig, vad han tycker att jag måste veta och förstå.

Vi är inte del av varandras liv på något sätt. Men plötsligt finns han där och menar det han säger. För att han vill säga det. För att han tycker att mitt lidande är “orättvist”. Ja, det är ordet han använder. Att med det jag borde kunna se och känna att jag besitter så borde jag bara kunna ta ett andetag, resa mig och lämna “tönten ångest” bakom mig.

En oväntad vän och en oväntad värme. Jag vet inte hur mycket det eller han stillar min ångest direkt men jag tänker att detta ska jag minnas, förvara någonstans i en liten del av mitt hjärta, den enda som har plats för annat än ångest just nu, och ta fram någon gång framöver. Och se på den och se att den nog skiner lite.

• Postad 2013-12-26
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 2

Etiketter None