Trubbel i lyrikland

Meh! Jag trodde att det här skulle bli en lugn och skön kväll utan konfrontationer och problem. Men Robbie Williams alltså.

Jag gillar ju killen. Han är ett riktigt charmtroll, en äkta sång- och dansman. Och han äger den där “ta hand om mig”-appealen och odlar det så väl genom att tydligt visa sina toppar och dalar. Ena stunden vilsen gosse på jakt efter kärlek, andra en cool cat som äger hela världen.

Jag gillar killen. Men en lyriker är han ju inte. Och Reality kill the radiostar måste vara inte bar Robbies textmässiga bottennnapp utan också en kandidat till världens sämsta texter någonsin.

Det börjar redan med första raden. “How do you rate the morning sun?”

Gud.

“How many stars would you give to the moon?”

Men det blir värre, mycket värre. Vid “What’s so great about the great depression?” är jag hyfsat irriterad men “Is it a blast for you?/Blasphemy” (en så kallad ordlek!) är liksom spiken i kistan. Robbie, vad håller du på med? Är du verkligen så omgiven av ja-sägare att du inte inser att detta är pinsamt?

Gud.

Och sen kommer “Microwave yourself today/Save you for a rainy day”.

Vad nu?

Hela köksbordet är fullt av briocher, croissanter, pain au chocolat och små sandwich. Afternoon Tea-damerna har precis gått. Jag planerar att lyssna på Pet Shop Boys inom femton minuter och sen däcka.

Jesus!

Men du då!

Idag är det dags igen för Ladies who do Afternoon Tea att göra just det: inta Afternoon Tea tillsammans. Det är jag, ELLE-Erika, Bon-Linda, pyssel-Josefin och rara SvD-Kristin som träffas och uppför oss ordentligt. Denna gång hemma hos mig. Pepp!

Jag berättar detta för en viss Caféman som säger “Jaha. Ni ska äta macaroons, vara lillgamla och prata om Zooey Deschanel och hylla Sofia Coppola eller?”

En lite väl bra beskrivning. Jag tog åt mig. Zooey är inte min största favorit men nåde den som besudlar Sofia. Ja, vi är på first name basis hon och jag. I alla fall jag. Det sitter en bild av henne på min kyl.

En lite väl bra beskrivning, som sagt. Den spontana, mogna reaktionen blir således: “Ja…Men du då!”