- Postad 2009-11-11
- av Jazzhands
- Kategori: Uncategorized
- Kommentarer: None
Poetic justice
Såg Bright Star idag, av Jane Campion (Pianot). Svårt att motstå – ett kostymdrama om 1800-talspoeten John Keats och hans kärlek Fanny Brawne. Sånt måste ses. Trots att man vet att det inte slutar väl när ordet “turberkulos” nämns inom de första fem minuterna.
Det är intressant det här med äktenskap. Hur man förr om åren bara liksom bytte titel och pengar rakt av. Eller avstod kärlek för att pengar saknades (som i Keats fall). Att ha ett förhållande i alla fall var tydligen otänkbart.
Därför är det i det närmaste kittlande att se hur en kärlekshistoria mellan en kvinna med pengar och en poet utan pengar bara kan sträcka sig till en kyss. Längre en så och hon vanvördas. Och är man (gentle)man nog låter man inte detta ske.
Keats säger “Jag har ett samvete” och avböjer så möjligheten att tillbringa en natt tillsammans med henne, trots att båda vet att det troligtvis är deras sista. Ingen diskussion om saken. Bara “Jag har ett samvete”, en uppsträckt handflata och så ett farväl.
Här är det sedan fritt fram att reflektera över “Tänk om John Keats besökte Stureplan efter tre en lördag” eller “Samvete, visst, men lusten då?” eller något annat vitsigt. Dela in er i gruppen och diskutera.
Recent Comments