Runner’s hiiiigh

Jag förstår att det inte låter mycket men jag sprang fem kilometer på gymmet idag.

Senast jag höll på med löpning var sex år sedan. Jag var på någon slags topp 2013 då jag sprang flera mil i veckan. Sedan blev jag sjuk, jag hamnade på dårhus i två veckor och var tvungen att lägga flera månader på att ta igen mig.
De två sakerna är inte relaterade. Jag hamnade på sjukhus med diagnosen klinisk depression.

Efter det tog jag mig aldrig upp på löpbandet igen. Eller jo, jag gjorde några halvhjärtade försök men allt smakade sjukdom och varje gång kändes som att börja från noll så jag lade av. Gömde löpgrejerna på vinden och har levt på gamla meriter sedan dess. “När jag sprang flera mil i veckan…”.

Idag spelade de Born in the USA när jag kom in på gymmet. Jag knöt näven och drog den i luften helt automatiskt som en glad tönt. Sedan smittade liksom Bruce-glädjen av sig, jag fick någon förnimmelse av att jag faktiskt varit glad på gymmet, gillat att gå dit. Jo just det, det var ju när jag sprang.

Utan att tänka och utan att ens värma upp hoppade jag på löpbandet. Jag tänker “jag är ringrostig, vi kör i fem minuter och sedan kommer jag vilja hoppa av och då kommer jag pressa mig till sju”.

Men jag fick en sån kick av att springa, jag kände igen mig i stegen. Så jag körde på. Jag drog av fem kilometer som i löptermer är jättekort såklart men det är inte poängen, det är inte där den stora glädjen ligger. Den ligger i att den där jobbiga episoden i mitt liv är bakom mig, jag har liksom spräckt barriären nu. Den ligger i att jag inte bara klarade 5 kilometer utan gjorde det med lätthet och glädje. Och den ligger i att det verkligen finns någonting som heter runner’s high och som jag belönades med idag.