Jag ligger hemma med ett marsvin vid halsen och kollar på andra säsongen av Mindhunter. Jag är lite eftersvettig och trött efter förkylningen som ändå lättat märkbart.
Jag har flera i min bekantskapskrets som “alltid varit fascinerade av seriemördare”, som “ser allt de kommer över” där man metodiskt år igenom mördarnas liv och dåd. Ibland i ett försök att förklara det oförklarliga, ibland för att ha en ursäkt att gotta sig i mörker på ett behagligt avstånd.

Mindhunter är både och.

Jag har nu sett tre olika fiktiva skildringar av Charles Manson på väldigt kort tid. En rolig detalj är ju att det är samma skådis som spelar honom i både Once upon a time in Hollywood och i Mindhunter. Skickar en bild av honom till A och han säger att jag borde träffa en kompis som gör en superbra imitation av Manson.
Jag såg Aquarius när den kom ut, där figurerar en annan Manson. Jag läste The Girls av Emma Cline. Vill tro att det är för att jag gillar film och böcker och inte för att jag är intresserad av brott.

För saken är den att jag är ointresserad av seriemördare. Jag är helt icke-fascinerad av ondska eller ens fråga om någon föds ond (alla är väl hyfsat överens om att genetik och miljö spelar roll men att övervikten ligger på miljö?).
Jag kan inte uppbåda ett intresse för mord, hur intrikata de än är.
Jag inser medan jag tittar på Mindhunter att jag är mer intresserad av godhet. Hur blir man god? Hur många goda finns det i världen? Det hör väl antagligen till Den Godas natur att inte söka uppmärksamhet för sin godhet, för i så fall är det kanske inte äkta godhet. Så visst, de goda därute lever i skymundan. De godas tystnad, de ondas högljuddhet och så vidare.

Dokumentären om Fred Rogers, en av världens goda, hängde med mig långt mycket längre än den om Ted Bundy. Som jag för övrigt inte orkade se klart.
Det krävs så mycket mer att vara god. Det finns så många ursäkter för att vara ond, så många tillfällen och så många känslor och drifter. Det är banne mig helt ointressant att studera, om det inte är i förebyggande och rehabiliterande syfte (vilket man nog inte kan anklaga tex Netflix för, det är knappast därför de gör tv-serier om seriemördare).

Skulle drista mig till att säga att det är rätt så slappt att vara ond. Och att intressera sig för ondska. Det finns redan så mycket av den. Godhet är intressantare. Men tråkigare teve.

• Postad 2019-08-24
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 1

Etiketter None