Jag kan inte se en bild av Figge, mitt marsvin som dog, utan att jag börjar gråta. Jag kan inte ens tänka på honom utan att gråta.
Nu får man komma ihåg att jag har lätt för att gråta. Det betyder inte alltid sorg och förtvivlan, jag gråter när jag blir rörd också. Ibland när jag blir irriterad. Jag gråter när jag är helt slutkörd.
Men med Figge så kan jag inte bläddra bland bilderna i mobilen, inte ens tänka på min älskade krabat. Det är inte lite jag gråter heller, det är full icke-kontrollerad gråt.
Så här tror jag att det ligger till. Jag fick en chock under hans sista veterinärbesök, alltså hans allra sista. När han skulle få dö.
Jag menar en psykisk chock, i klinisk bemärkelse, inte en sådan man säger att man får när man menar att man blir förvånad. Jag tappade kontrollen över min kropp, det var obehagligt. Jag fick hålla i saker för att stå och jag rörde mig i slow motion. Det var hemskt obehagligt, som sagt. Mamma och A var med, så det är inget jag hittar på eller överdriver i tanken. Jag säger det för att givetvis minns jag inte hela förloppet. Bara vissa saker, av att försöka säga någonting men inte kunna. Av att uppleva att kroppen inte lyder. Av att sen, i bilen, försöka veva ned rutan men inte kunna och när jag skulle be A göra det så kunde jag inte säga något. Jag menar inte att jag var hes, jag menar att jag inte hade en röst. Det var också obehagligt.
Hur som helst. Jag tror att det där sitter kvar i kroppen. Jag har varken förr eller senare (tack gode Gud) upplevt något sådant. Det var som om jag chockades av själva chocken. Jag tror det finns kvar. Varje gång jag ser ett kort på Figge (ibland undantaget fotot på kylen, det satt där redan innan, jag vet inte om det gör någon skillnad men kanske har jag “vant mig” vid det) så gråter jag direkt. Jag blir såklart lite ledsen men kroppen reagerar så starkt. Förutom gråten får jag det där strama i halsen, som om en krage dras åt. Men det får man ju ofta när man gråter.
Jag nämner det för A, att jag tror kroppen minns och reagerar. Helt på eget bevåg kan man säga. Det går naturligtvis bort med tiden, mattas av i alla fall. Det tror jag i alla fall, helt utan belägg. Men fram tills dess får det vara en påminnelse – ytterligare en – om hur mycket kroppen vet och minns. Och att jag måste fortsätta göra mina avslappningsövningar även när de överväldigar mig och jag börjar gråta bara därför.
Jazzhands är
en underbar entertainergest. Vanlig inom vaudeville. Man öppnar händerna
med handflatorna mot publiken och fingrarna totalt utsträckta. Sedan
skakar man dem lite lätt. Och ler.
Recent Comments