Har aldrig förstått franska chansons. Har aldrig förstått Rickard Wolffs fäbless för att översätta sådana, och talsjunga fram dessa överdramatiska (eller bara konstiga) små berättelser om gatuflickor, män som ligger för döden, soldater eller vad det nu kan vara. Och jag har gjort ett hyggligt försök. Jag ägde till exempel under en kort period hans chansons-skiva, jag lyssnar på Scott Walker och jag var i Paris förra helgen.
Men inget. De rien. Jag har förblivit oupplyst.
Tills idag då jag möjligen börjat närma mig chansonens gåta. Hemligheten är denna: det är inte alls överdramatiskt, det är på riktigt.
Liksom Carrie blir helt perplex när “ryssen” börjar läsa dikter för henne, och fylla lägenheten med rosor, så blir jag också helt förvirrad när någon sjunger “Gjädjeflickan i gränden står, hon hör en melodi som är hennes egen”. What?
Men idag såg jag La Vie en Rose (La Môme på original), historien om Edith Piaf. Kvinnan var galen, fullständigt loco, men, som hon skriker i tid och otid under något av sina raserianfall, “Je suis en artiste!!!”. Exakt. Kvinnan lever som hon lär. Och sjunger som hon lever. Tår i ögat på slutet? You bet. Recension i City på fredag.

• Postad 2007-03-27
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 4

Etiketter None