Släkten (inte min)

Han tror att jag inte vill åka till Sydamerika och hälsa på hans släktingar för att jag ogillar just Sydamerika. För att jag tror att de bara sysslar med kokain och fattigdom där.
Hans kusin fyller i och säger att jag måste åka och måste bo hos släktingarna och de kommer visa oss allt och de kommer att laga fantastisk mat och vi kommer inte att ha tråkigt en enda sekund.

Hur förklarar jag att jag vill ha tråkigt i flera sekunder, gärna timmar?
Att jag inte räds just Sydamerika men räds släktingar som krampaktigt – om än med bästa välvilja – klamrar sig fast och ska visa och mata och guida.

Hur förklarar jag det utan att låta som en otacksam snobb?

Frågar kusinen försiktigt om det finns en möjlighet för en introvert, frilansförfattare som en själv att vara lite själv och hon säger nej, typ inte.