Helg och andra illusioner

Mycket jobb nu. Det är givetvis bra. Men det är som alltid – man oroar sig när mailboxen gapar tom men våndas likväl när ToDo-listan är lång.
Det har varit kommentarer och analyser av populärkulturella fenomen (för GP), och en lång undersökande grej om frågespaltens historia i DI Weekend. Jag älskar frågespalter. Och att kommentera populärkulturen academic style. Jag har med andra ord inget att klaga på.

Men jag märker att jag är både bättre och sämre på stress nu för tiden. Jag blir stressad snabbare och lättare. Kanske är det kropp och sinne som vant sig efter covid-stiltje, kanske är det åldern. Jag blir lättare stressad, börjar äta snabbt och får ännu svårare att sova och slappna av. Ibland blir jag illamående.
Men jag är samtidigt bättre på att tagga ned lite, tacka nej någon gång ibland. Till sociala sammankomster, träffar, fika och möten. De tar också på krafterna, även om det är positiva saker.

Nu har jag inte träffat min fotbollskille sedan nyår. Skumt. Vi hörs varje dag men det är givetvis inte fullt samma sak som att ses.
Någonstans är jag ändå okej med detta. Jag är rätt så mätt på hans land – om än inte på honom. Jag tar gärna en liten paus därifrån.
Jag hade inte velat åka ifrån mitt djur som vid den planerade resan var nyopererad, mer eller mindre. Ni har jag varit tillsammans med honom varje dag. Mitt samvete har stillats av det i alla fall.

Och – det här med stress. Det var det jag skulle komma till. Ibland är det så skönt när ödet griper in och bestämmer åt en. Självklart hade jag velat träffa honom, självklart hade jag rest. Självklart är det galet att vi inte setts på snart ett år.
Men det finns alltid saker att vara tacksam för också. När man tillåter sig själv att vara det. Till exempel när jag själv inte är den som bestämt att nu stannar jag hemma.