Röd sol

Vänskap och kärlek

Det både vackra och sköra med mänskliga relationer är att de är frivilliga. De bygger ju på att man om och om igen väljer den andre personen. Att man vill, att båda vill.

Har en komplicerad vänskap i storstaden. Inte så komplicerad kanske, vi har känt varandra länge och det är tack vare henne som min kärlek till staden vuxit fram. Det är helt hennes förtjänst, hon har visat mig massor av smultronställen och sedan har jag fyllt i resten.
Vi har fina rutiner när vi ses. Våra stamhak, våra utflykter. Vi åker till den stora outleten och vi åker till nöjesparken.

Under åren har jag sett henne avsluta band men folk i hennes närhet och idag avslutade hon också vårt.
Min andra vän kände henne tidigare, vi träffades genom henne. Hon blev kompisdumpad för tre år sedan och funderar fortfarande på varför. Från en dag till en annan bara. Sånt tär.
Någonstans har jag väl känt och tänkt att det nog bara var en fråga om tid i mitt fall. Någon gång skulle jag säkert säga eller göra någonting fel, utan utrymme för förlåtelse eller förklaring. Och det är ju en ganska vansklig relation där utrymme för det saknas.

Jag har ju självklart varit med om att vänner klippt band förut. I två fall tidigare har det skett utan någon tydlig förklaring, bara någon man kan ana men som man inte kan tänka sig skulle ha så stor inverkan.

Nu ska jag såklart försöka att agera förnuftigt här. Tänka att man kan ju inte ha en vänskap som inte är ömsesidig. Tänka att jag hade haft detta på känn och att jag är oerhört, oerhört tacksam för allt vänskapen gett mig ändå. För det är jag.

Så ska jag försöka tänka. Och inte att det är ett underkännande av mig som vän och person, någon som inte förtjänar att mottaga en vänskaplig kärlek. För det tror jag ju ändå att jag gör.