Jazzhands

Om skrivande, förresten…

Det här är en av mina absoluta favoritförfattare. Inte för att jag är ensam om att beundra Julian Barnes, han vinner priser på priser och är troligtvis en av Englands mest kända moderna författare.

Jag beundrar honom av många skäl. Hans mångsidighet, hur han kan anta flera olika röster och alla känns trovärdiga och autentiska.
Han är också hyperintellektuell, på ett vis som man tänker sig att franska lektörer och engelska kolumnister är. Julian Barnes är i stort sett båda, en enorm frankofil och en engelsk tyckarröst.

Han är ganska hemlig i övrigt, alltså om sitt privatliv. Men den som läst hans böcker vet att alla är dedikerade till “Pat” som var hans fru i trettio år. Tills hon inte var det längre utan dog av en hjärntumör 2008.
Efter det kom “Livslängtan” (2013), eller “Levels of Life“, en superkonstig bok vid första anblicken. Första delen av boken handlar bara om luftballonger och ballongfärder. Andra delen också. Man fattar ingenting. Den tredje delen däremot handlar om sorg och sorgebearbetning. Detta tunga, svåra och så ohyggligt ensamma. Det är ingen slump att man också säger sorgearbete. Det är ett arbete. Ett hårt och slitsamt sådant. Man får i stort sätt lägga om livet.

Han beskriver deras kärlek. Nu översätter jag fritt men någonting i stil med “Man sammanför två ting som aldrig stött samman förut och ibland uppstår någonting helt nytt, en förändrad värld.”

Man fattar kopplingen, besattheten av någonting. Som luftballonger, varför inte. Fördjupa sig i någonting när ens känslovärld rasat samman.

I vilket fall som helst läste jag “The sense of an Ending” när jag skrev “Inte helt hundra“. Det var ju ett misstag såklart. Den är oerhört bra på sina håll, så pass att jag tänkte att varför ska man bidra med en medioker bok till världen när det finns författare som Julian Barnes? Jag blev nedslagen. Jag gav upp där för ett tag.

Jag köpte hans senaste “The Only Story” direkt när den kom ut men vågade inte läsa den. Jag håller ju på med ett bokmanus nu, filar på synopsis och ton. Första kapitlet, berättarrösten och så vidare. Jag visste att det skulle vara vanskligt för mig att läsa Julian Barnes. Den skulle ju kunna vara så bra att jag blev tacklad.

Men igår kunde jag inte hålla mig längre, jag började läsa. Och blev såklart fast. Läste till sent på natten, vaknade långt efter att jag hade tänkt vakna.
Visst är det nedslående. Men på samma gång är det ju fantastiskt, att böcker kan tala så. Jag kommer aldrig ens hamna i närheten av Julian Barnes liga, inte ens bland hans intellektuella fans. Jag tar inte alla litterära referenser i “Flaubert’s Parrot“, jag är inte ens där. Men kan uppskatta hans verk ändå. Tonen, skärpan. Det är det han har – en skärpa.

Men samtidigt, någonstans är man en del av sina idoler. Det tror jag. Man samlar på sig dem, ens fiktiva skyddsarmé och allierade. Idoler, dyrkan. Vår längtan att vara med dem och samtidigt vara dem. Kanske är vi summan av de vi beundrar. Alltså inte för att låta högtravande. Bara att kanske finns det en styrka att hämta hos dem som är bättre än oss själva.

Etiketter None

No comments

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen