Girl crush vs girl crush

Det finns girl crush och så finns det celebrity girl crush. Den senare är lättast att identifiera, det är en kändistjej man beundrar och tycker är svincool och som man kanske eventuellt fantiserar lite om att bli bästa vän med eller i alla fall gå och fika med. Liv Tyler var en av mina första, hon är så utomjordiskt söt. Alexa Chung och Sofia Coppola är några andra.
Sedan finns de vanliga girl crush, tjejer som lever bland oss i vanliga livet. Som man kanske har en gemensam vän med eller som man kanske pratat med någon gång på en fest i någon villa en midsommar för tusen år sedan.

Nu vill jag kanske inte dra på alldeles för stora växlar på att jag var ett ensamt barn som aldrig hade en bästis när jag var liten. Men så var det. Ingen bästis, avundsjuk på folk som hade bästisar och sedan en acceptans av detta faktum. Jag var bästislös och skulle så förbli. Man kan inte ha en bästis sedan barnsben om man plötsligt är tonåring och fortfarande bästislös.

Så jag vet inte, kanske ligger där en mild övertygelse om att jag är en ensamkompis i bemärkelsen bästislös och i detta också inte en självklar nära vän. Kanske, jag vet inte. Men de senaste åren, skulle säga de senaste tre, har jag blivit vän med tre äkta girl crushes. Och jag är fortfarande så löjligt glad över detta, ödmjuk och ivrig som om det inte kunde vara på riktigt.

Sofia som jag träffade i någon villa en midsommar för tusen år sedan. Jag tror inte vi växlade många ord men jag var i det närmaste starstruck. Hon hade någonting leopardmönstrat på sig och en blick som är en blandning av uttråkad och poetisk. Hur kom det sig att vi fikade? Jag minns inte. Nu är det ett faktum.

Instagram och sociala medier hjälpte mig att bli vän med L vars texter jag läst och respekterat sedan jag började fatta att man kunde försörja sig på att skriva viktiga saker i tidningar fast man mest gillade att se på film och läsa böcker. Vi åt middag, när jag kollade på klockan hade det gått fyra timmar.

Och nu M vars texter jag också läst sedan jag bar mörka jeans med enormt uppvik. I morse åt vi amerikanska pannkakor och jag tänkte att vi är mer lika än jag ens först trodde.

Och som sagt, jag ska inte slå in på det ensamma barnets väg, jag tänker snarare att livet är ganska underbart ibland. Att saker kan ske, saker kan ändras och vägar korsas. Och gör de inte det av en slump eller rena turen så finns det sätt att få det att hända.

Yay, fredag…

Upptäcker hur mycket jag saknat Billy Idol medan jag skapar en spellista som jag döper till Is this New Wave? Jag behöver något att lyssna på medan jag tar hand om deklarationen som legat och stirrat på mig från köksbordet i vad som känns som veckor. Det står DEKLARATIONEN på ToDo-lappar på både kylen och i ett anteckningsblock.

Som om jag skulle glömma.

Jag lyssnar på spellistan och knappar in jobbiga siffror på pappas gamla “miniräknare” som är stor som ett A5. En latent förkylning har brutit ut, jag snorar och hostar. Känns passande i och för sig, när man har deklarationstvång. Lovar mig själv att jag ska få lägga mig på soffan och se senaste The Path och Veep så fort jag är klar.