Lilla Bruce-inlägget

Visst. Tre kvällar i rad. Alla tre konserter recenseras. Hej och hå. Men jag bör ändå skriva några rader om händelsen på Stadion igår kväll, känner jag. Jag hade ståplats och såg absolut ingenting. Men det var innan jag kom på att det var roligare att stå lite längre bak och observera publiken. Då blev allt så mycket finare. Och jag tror att jag liksom fattade någonting, om det här med kollektiva konsertupplevelser och hur rader går rätt in i hjärtat ibland, kanske när de är som enklast och banalast.

Jag tänker på det när jag ser en man filma scenen med mobilen i en uppsträckt hand  och gråter. Det ärunder Outlaw Pete.

Jag ser alla dessa par som vaggande håller om varandra, för att värma sig och för att Springsteen gör dem kära igen.

Jag ser ett gäng överförfriskade unga män dansa vilt och glatt bredvid ett härligt tjejgäng som sneglande vickar på höfterna. Tills en av grabbarna går över till tjejgänget och bjuder upp en av dem till en slags bugg. Plötsligt blandas killarna med tjejerna, som om det vore ett mellanstadiedisko, och blygheten och förväntningarna målar rodnande rosor på deras kinder medan de dansar tillsammans allihop.

Det är fint.

När Bruce sen spelar Fade Away så gråter även jag.

Now baby, I dont wanna be just another useless memory holding you tight
Or just some other ghost out on the street to whom you stop and politely speak when you pass on by vanishing into the night
Left to vanish into the night
No baby

I dont wanna fade away
Oh, I dont wanna fade away
Tell me what can I do what can I say
‘Cause darlin’ I dont wanna fade away

PS. Springsteen refererar till sin fru som “hans kvinna”. Jag tycker det är fint. Det finns en kvinna i hans liv, det är hon. Hans kvinna.