Jag har varit en del på bio på senare tid. Mest som distraktion, som avslappning och som en del i ledet att försöka vara lite snällare mot mig själv. Men också för att jag velat. För bara någon vecka sedan såg jag Wild Tales med Honom.

Det finns en reklamfilm som går innan filmerna nu, jag minns inte ens vad det är reklam för, tror det är någon telefon eller något abonnemang. Det är i alla fall scener från olika bröllop. Alla är glada, ystra, längtansfulla och ivriga. Alla har den där blicken i ögonen som säger att det är du och jag och vi kan göra precis vad vi vill. Just för att det är du och jag.
Och över den korta filmen spelas någon slags uptempo-version av “Got my mind set on you“. Gästerna dansar och är glada.

Det är bara en simpel reklamfilm. Jag vet. Men varje gång jag ser den har jag tänkt att just det där, just det där kommer jag aldrig att få uppleva. Jag tror verkligen inte det. Och det gör mig lätt nedstämd på det där sättet som orubbliga fakta gör en nedstämd.

Och jag vågar inte tänka tanken vidare. Till exempel varför det är så, varför jag vet detta. Varför jag känner det så starkt och säkert i hela min kropp, så där som när man bara vet. Och alltid har vetat.

På alla bröllop jag varit på, alla ceremonier av kärlek där jag rörts till tårar av ömheten och hoppet i deras blickar.
Alla fester där jag skålat för de lyckliga tu, omgärdats av en kärleksfull optimism.
Alla de gånger har jag också tänkt: Det kommer aldrig att hända mig.

Och gårdagens avslutande samtal slår an någonting bekant i mig. Jag har varit med om det här förut. Det är alltid så här det känns. Och någonstans inom mig räcker den bestämda känslan upp ett litet finger igen och gör sig påmind. Ja, just det. Det faktumet som också bor hos mig. Det som säger att Det kommer aldrig hända mig.

Och med det sorgsna konstaterandet hos en person som inser sig besegrad, som står inför ett odiskutabelt schack matt accepterar jag att det är så.

• Postad 2015-05-15
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 2

Etiketter None