Det kommer, det händer

Plötsligt händer det. Kanalerna öppnas och det går bra att skriva. Kan komma på mig själv med att längta efter att få sätta mig framför datorn och berätta mer om Jim, denna älskvärda men menlösa varelse. Jag vet hur han pratar, jag vet hur hans föräldrar ser ut. Jag ser dem framför mig när jag skriver, hör vad de säger. Jag sätter mig ned och låter dem göra sin grej. Det låter superfånigt, jag vet, nästan pretentiöst. Men just nu känns det så och jag försöker att ta vara på det här flödet så länge det varar.