På väg till biografen tittar jag på himlen, den ser rätt grå ut. Men väderappen säger soligt utan minsta antydan till regn. En minut senare har himlen öppnat sig och åstadkommit ett lokalt oväder där jag får ta av mig skorna för att vada (vattnet går till ankeln) över Folkungagatan för att ta mig till stationen.
Hade jag inte haft en film att se skulle jag vänt men nu blev det plötsligt äventyrsfilm i verkliga livet istället. Måste ta mig till stationen! Måste ta mig in till stan!
Men vattnet forsar ned för trapporna vid Medborgarplatsens station, det ser ut som ett fancy vattenfall. Och nere vid stationen ser jag att vattnet är högt som i en liten bassäng.
Jag vänder om, med skorna i handen vadar jag över Götgatan till den andra uppgången. Där står fullt med folk, de har samma ansiktsuttryck som på ett marsvin. Väntande, överraskade och lite, lite rädda.
Jag vadar genom vattnet på stationen, vadar barfota genom spärrarna och ned för trapporna ned på perrongen. Först där sätter jag på mig skorna.
Konstigt nog går tågen fortfarande, jag hoppar på och åker till Rådmansgatan. När jag stiger upp ser jag till min förvåning att gatorna är torra. Här har livet rullat på som vanligt, inget regn som tvingat människorna att ratta in överlevnadsinstinkterna och samtidigt försökt att inte tänka på att klimatkrisen kommer göra att världen går åt helvete.
Glider in i biosalongen, sätter mig ned och känner att hela jag är fuktig av regn.

• Postad 2016-07-27
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 1

Etiketter None