Skriva och hylla

Såg förresten Whit Stillmans nya Love & Friendship. Älskade den. Baserad på en historia av Jane Austen som hon skrev i en liten anteckningsbok som tonåring (!). När jag såg den blev jag tacksam och glad över att Stillman verkligen, verkligen betonat de två främsta genikvalitéerna hos Austen: humorn och den krassa synen på äktenskap. Hur romantisk man än tycker att kärleken mellan, säg, Lizzie Bennett och Mr. Darcy än är så kvarstår faktum att Lizzie hade varit utblottad om hon inte gift sig. Äktenskap som nödvändighet, som överlevnadsstrategi och ett sätt att levla.
Hur som helst, jag inser nu också hur oerhört mycket Stillman har gemensamt med Wes Anderson. Både i estetik men också i berättandet. Driver han med oss? Är han ironisk? Men samtidigt finns stora känslor där. Om en djupt begravna i ett gravt kontrollerat estetiskt utformat hjärta.

Men egentligen var det inte det jag tänkte på utan faktiskt skrivande. Om hur de allra bästa romaner – tycker jag – får det att verka enkelt. Tror det är därför jag beundrar Truman Capote, till exempel, men hade svårt att hitta nerven i I Love Dick. Till exempel.
När ton och känsla överordnar sig formen och inte tvärtom.

Och på förekommen anledning (eller inte alls förekommen) så har jag en känsla och en tanke som jag skulle vilja förmedla i någon slags bokform. Måste hitta tonen bara.
Det tycks mig som om det blir lättare att skriva en bok om man redan skrivit en. Tre böcker om man redan skrivit två. Ungefär som med tatueringar – ont först men sen vill man ha fler. Kanske tänka att man vill ha någonting permanent, något bestående som säger någonting om en?

Hur som helst. Min hyfsat lösa plan är att låta LA vara startskottet (som så ofta) och den officiella inramningen (varför tycker jag alltid att jag behöver en sådan?) är att Skriva En Ny Bok. Har idéer, har lösa skisser men behöver en deadline. Och ett startdatum. Vilket blir nästa vecka då…

Varför man skriver böcker och varför jag måste skriva en bok är tankar som inte sällan drabbar mig. Jag väljer att tänka att det är för att jag är en hantverkare, inte någon slags ordkonstnär. Jag tillverkar en vara som säljs i en bransch som handlar med dessa varor: stories.
Inte för att jag har saker att säga världen, inte för att jag måste berätta någonting. Utan för att jag kan och för att det är min bransch, mitt yrke. För att roa kanske, för att var ska jag annars skriva allt det jag tänker på. Och kanske framför allt av samma anledning som man läser böcker: för att känna att man inte är ensam.

Regn i sommaren

På väg till biografen tittar jag på himlen, den ser rätt grå ut. Men väderappen säger soligt utan minsta antydan till regn. En minut senare har himlen öppnat sig och åstadkommit ett lokalt oväder där jag får ta av mig skorna för att vada (vattnet går till ankeln) över Folkungagatan för att ta mig till stationen.
Hade jag inte haft en film att se skulle jag vänt men nu blev det plötsligt äventyrsfilm i verkliga livet istället. Måste ta mig till stationen! Måste ta mig in till stan!
Men vattnet forsar ned för trapporna vid Medborgarplatsens station, det ser ut som ett fancy vattenfall. Och nere vid stationen ser jag att vattnet är högt som i en liten bassäng.
Jag vänder om, med skorna i handen vadar jag över Götgatan till den andra uppgången. Där står fullt med folk, de har samma ansiktsuttryck som på ett marsvin. Väntande, överraskade och lite, lite rädda.
Jag vadar genom vattnet på stationen, vadar barfota genom spärrarna och ned för trapporna ned på perrongen. Först där sätter jag på mig skorna.
Konstigt nog går tågen fortfarande, jag hoppar på och åker till Rådmansgatan. När jag stiger upp ser jag till min förvåning att gatorna är torra. Här har livet rullat på som vanligt, inget regn som tvingat människorna att ratta in överlevnadsinstinkterna och samtidigt försökt att inte tänka på att klimatkrisen kommer göra att världen går åt helvete.
Glider in i biosalongen, sätter mig ned och känner att hela jag är fuktig av regn.