Vaknar och somnar med en oro och nervositet men försöker att bara ignorera. När jag inte ignorerar tränar jag eller så håller jag på med andningsövningar eller andningsfokus. Börjar sakta tro att detta är människans normaltillstånd.
Ser på mina marsvin som ju vet – eller borde veta – att jag är deras vän. Om inte deras vän så i alla fall den som ger dem mat, som hjälper dem i deras överlevnad. De borde känna igen min doft som “ofarlig” eller i alla fall inte ett primärt hot. Ändå har de kvar sitt flockbeteende och djupt nere i deras gener vet de att de är bytesdjur så de springer ifrån mig när jag närmar mig dem. Springer, flyr, gömmer sig. Det är deras normaltillstånd – att inte lita på någon, att utgå från att ingen vill dem väl.
Är det mitt normaltillstånd?
Sådan vill jag inte vara. Så varför är jag orolig och nervös hela tiden? Var bjuden på två födelsedagsfester i helgen, hade tänkt gå men ändrade mig. Det gick inte, funkade inte.
Kanske är det inte alla andra som inte vill mig väl som är den stora oron, kanske är det att alla andra ska tro att jag inte vill dem väl som är rädslan?
Like this:
Like Loading...
Related
- Postad 2019-07-08
- av Jazzhands
- Kategori Uncategorized
- Kommentarer: 4
Etiketter None
-
Victoria, 9:28 am July 12, 2019:
Eller?
Jag vet inte. Jag har verkligen känt senaste året drygt (efter hardcore ISTDP) att livet inte är sånt, att jag är en annan men så påminde mig något socialt media om när jag blev lämnad för tre år sen och helt plötsligt var jag i det igen. Inte på nivån ångest och panik men absolut fladdrar i bröstet. Och jag har börjat oroa mig över att vänner ska bli sjuka och dö, vi är runt 50 nu och föräldrar dör och är i demens och annat och jag tänker att snart är det vi.
Jag lyssnade på Anders Hansens sommarprat och ja, det finns väl en poäng med vår känslighet men den är ju samtidigt så tröttsam, kan man inte få va lite proppmätt, trygglugn en tid bara?
-
Victoria, 8:09 pm July 12, 2019:
Btw, har du sett detta? 🙂
https://www.theguardian.com/books/2019/jul/12/gonzo-hunter-s-thompson-cabin-airbnb-fear-colorado
-
Jazzhands, 8:24 am July 24, 2019:
Kära V!
TACK för Guardian-artikeln, den gjorde min dag.
Jag håller med dig. Fladder i bröstet, det är det som händer. Inte ångest, det är någonting annat. Och det finns ju anledningar, alltså det är ju inte helt taget ur luften att börja oroa sig för varats olidliga lätthet.
Vi måste bara hitta sätt att handskas med det och förhålla oss till det. Jag tror att det är där det brister.
C
-
Victoria, 7:54 am July 30, 2019:
Ja, “it is what it is” med detta också… ibland vill man ju bara lägga sig på golvet och sparka med benen och skrika till nån att livet är orättvist och kan de inte göra nåt åt det… men som Liv, min underbara men krassa psykolog så: vem har sagt att det ska va lätt? Tur så att djuren finns.
Och att man kan få drömma om att besöka Hunters stuga, haha!!
Jazzhands är
en underbar entertainergest. Vanlig inom vaudeville. Man öppnar händerna
med handflatorna mot publiken och fingrarna totalt utsträckta. Sedan
skakar man dem lite lätt. Och ler.
Recent Comments