Don’t mention the war

Tillbaka från tre dagar i London (hälften businessresa, hälften pleasure). Kallt väder, varm vistelse. Men nu måste vi faktiskt prata om det här med engelsmännens ständiga och fullkomligt statiska fixering vid andra världskriget. Gemene engelsman över 40 tänker uppskattningsvis på andra världskriget runt elva gånger per dag.
Enligt min uppfattning.
Att de ser andra världskriget som “great pub conversation”, har bevisats gång efter annan varenda gång jag besökt England. Denna resa var inget undantag, redan första kvällen hörde jag och beau två män prata ingående och detaljerat om bataljonerna och hur det krävdes “a man of Churchill’ statue” och what not.
När ska de släppa det där och gå vidare? People, people. Det är mycket sundare om ni släpper det där nu.

Jaja, en sak är säker i alla fall: det är en ny generation engelsmän på gång. När alla gamla krigsveteraner dör ut och deras söner, som säkerligen hört sina fäders krigssnack sedan barnsben, börjar hamna på ålderdomshem sakta men säkert (alternativt pensionera sig och forska på andra världskriget som hobby på samma sätt som våra svenska 60-plussare börjar släktforska så fort de når guldklockeåldern).

Troligtvis och förhoppningsvis är denna tredje generation hyfsat distanserad från kriget som fascination. Men det är inte enbart bra, naturligtvis. Denna krigsbefriade generation har ju aldrig behövt uppleva en kris i hela sitt liv såklart och det stod ju klart i helgen då det snöade ett par centimeter i landet och hela staden fick panik. Skolor stängs, kollektivtrafiken stannar och folk uppmanar folk att hålla sig inne. Alltså, säga vad man vill om SL och snökaos men de har i alla fall lite större ork, kraft och tålamod än det engelska lejonets motsvarighet. Herregud. Whimps. And you were once an empire!

Jaja. Förutom att tänka på andra världskriget hände följande…

Jag tänkte på äggkoppar. och på vilket djur som egentligen är den bästa äggkoppen. Min röst lägger jag på lunnefågeln.

Jag köpte en top class tröja.

Jag träffade den här trevliga katten som heter Lenny och bor puben The Pride of Spitalfield. Han är där varje kväll. Inte undra på – han får ju kattgodis av stamgästerna!

…och jag drack te på ett av mina favoritställen i världen: The Wolseley.

 

Share this:

• Click to share on Twitter (Opens in new window)
• Click to share on Facebook (Opens in new window)

Like this:

Like Loading...

Related

• Postad 2013-01-20
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 11

Etiketter None

• Maria, 9:20 am January 21, 2013:

  Hej Hej Hej!

  Nu har jag plöjt din rodeoblogg Fifty Scents och kommit en bra bit in på denna.
  Du är ju underbar! Humorn, klokheten, vackerheten.
  Och allt för att jag googlade på parfymen Aqualina Sugar sparks. (Snålheten i att välja den framför Flowerbomb…)
  Vad vill jag då? Egentligen bara tacka! Är i din ålder och känner igen mig mycket i dina tankegångar/ intressen.
  Jo, har en fråga (passar på!) som egentligen kanske borde passa på Fifty Scents:
  Vilka skönhetsbehandlingar anser du behövs när man närmar sig 35? Fillers? Laser?

  Med vänlig hälsning, En ny läsare

• M, 9:29 am January 21, 2013:

  Visst, lunnefågeln är fin, men flodhästen! Flodhästen!

• Jazzhands, 9:34 am January 21, 2013:

  Det fann också räv och gås och andra sköna safaridjur. Dock inte, som en liten, kräsen brittunge påpekade, “giraff”.

• Jazzhands, 9:36 am January 21, 2013:

  Maria! Välkommen till Jazzhands! Glad att du hittat hit.
  Jag svarar på din fråga på Fifty? Korta och optimistiska svaret är väl “inga behandlingar alls, om du inte upplever att du har (begynnande) problem” men ett mer omständigt svar skulle kunna vara behandlingar som stramar och tajtar, fast mest fokus på mer fukt.

• Maria, 10:05 am January 21, 2013:

  😀 Tack för snabbt svar! Då håller jag utsikt på Fifty och fortsätter titta bakåt i ditt arkiv.
  (Egentligen räcker ditt svar men du vet, snabba genvägar eller nya revolutionerande behandlingar som inte nått landsbygden än- jag är öppen för allt! 😉 )

• Jessica, 1:08 pm January 21, 2013:

  Hög igenkänningsfaktor. Med tillägget att: jag har bott här i snart tio år och kan konstatera att de är inte ett dugg klara med första världskriget än. Det lär dröja innan Churchill-diskussionerna dör ut.

  Och det finns ju en anledning till det. Det har tagit plats som Britain’s Finest Hour i det allmänna medvetandet. Ett enda tillfälle i historien när britterna ägnade sig åt solidaritet på hög skala och gemensamt trotsade osannolika odds. Att detta faktiskt inte är helt sant och att många passade på att loota övergivna hus under bombräderna talas det tyst om. Likaså om alla de britter som utnyttjade att man fick statliga bidrag för att börja om när ens hus bombades sönder – och flera av dem bara råkade få samma hus sönderbombat upp till femton gånger.

  Trots det så var det en osannolik moralisk seger som är helt otvetydig. Det är en trösterik filt för en nation som annars är känd för att fara världen runt och plantera flaggor och orsaka inbördeskrig. Och det ger fantastisk teve som Wartime Farm.

  Jag hyser dock hopp om att de ska kunna ta sig förbi detta en dag. Call the Midwife antyder ju att det trots allt fanns ett liv efter blitzen.

• Jessica, 1:09 pm January 21, 2013:

  Nu blev det luddigt. Vad jag menade i första stycket är att en nation som inte släppt WWI knappast är redo att släppa WWII, riktigt än.

• Jazzhands, 1:11 pm January 21, 2013:

  Detta är naturligtvis fullt sant, det är egentligen mer fokus på WWI än WWII. Och då har jag inte ens nämnt alla jävla brittiska tv-serier om krigsåren som gjorts, görs och fortsätter att göras. Jesus. Släpp det där nån gång!

• Annika, 4:12 pm January 22, 2013:

  Ha, när jag forskade på problem i kommunikationen inom militären gav alla britter jag pratade med exemplet charge of the light brigade (lord Cardigan mot ryssarna). För den som inte är så insatt inträffade alltså just det slaget under Krimkriget, dvs på 1800-talet. De gillar sin militärhistoria, britterna.

  Med det sagt är det ett bra exempel på vikten av att ge sina underlydande the big picture, däremot inte ett särskilt bra svar när man efterfrågar felkommunikation i modern tid. 🙂

• Jazzhands, 11:39 am January 23, 2013:

  Jag oroar mig för deras hälsa. Kan det verkligen vara nyttigt att kollektivt leva i dået?

• Ulla-Marie, 9:41 am January 26, 2013:

  En förtjusande tröja, men det jag egentligen vill ha sagt är att det finns för få barkatter (eller bar-katter?) i Sverige. Jag tror att barkatter/bar-katter gör människor till bra människor.

Add A New Comment!