Ödet i mina händer

I min nyfunna optimism tänker jag på Åsneprinsen. Boken jag håller på att skriva.

En kompis som läst de första fyrtio sidorna frågar vad som ska hända om femtio sidor.
Jag svarar.
Han frågar vad som händer om hundra sidor.
Jag svarar.
Han frågar hur det slutar.
Jag berättar.
Sedan säger han “Fan” med ledsam röst.

Endast flaken är vaken

Som när ett stort jävla isflak spricker upp och flyter iväg!
I morse vaknade jag utan ångest för första gången sedan oktober och innan dess var det augusti.
Nu ska jag försöka att inte fokusera för mycket på det och bli hoppfull och galen utan bara, på mindfulnessvis, konstatera att så var det i morse och sedan bara carry on som vanligt och hoppas att jag vaknar på samma sätt i morgon och att isflaket kanske, kanske så småningom spricker upp ytterligare för att sedan segla iväg på öppet hav för att aldrig synas igen.