Förslaget om elchocker slogs ned av psykiatern. Det är man försiktig med, och jag uppfyller visserligen ett par av kraven för att kunna få men man tror på andra behandlingsmetoder i mitt fall.
Jag får förklara hur min dag ser ut. Mamma blir förvånad när hon hör hur lite jag jobbar. Beror ju på vad man jämför med såklart men min vanliga tempo, ja, i så fall uppskattar jag att jag jobbar runt 20%. Och det är en 20%-ig ökning de senaste veckorna.
Jag vaknar halv åtta av att man borrar och hela huset skakar. Nåt renoveringsprojekt. Jävligt irriterande, jag hoppar till som en rädd kanin och knallar sedan runt i lägenheten och vet inte vad jag ska göra av mig själv.
Tar morgonmedicin. Dricker te.
Försöker gå ut.
Knallar runt kvarteret. Kanske och förhoppningsvis äter jag lunch med någon kompis eller kollega. Försöker boka upp mig på sånt.
Tar medicin.
Gör mina övningar. Dricker te.
Antecknar resultat i en liten, svart bok. Ganska snygg. Den är nu full av olika diagram och listor och siffror.
Hoppar till när posten dimper ned i brevlådan.
Fördriver tid.
Försöker förvisa ångest.
Försöker att stå emot att ta mer medicin.
Försöker resonera.
Försöker sluta gråta.
Lyckas ibland. Misslyckas ibland.
Bläddrar i kokböcker, försöker tänka middag. Dricker te.
Lägger kokböckerna ifrån mig, lägger mig själv på golvet. Ibland gör jag en armhävning. Försöker visualisera bättre tider. Försöker se bokomslaget till Åsneprinsen framför mig. Försöker att tänka mig själv på löpbandet.
Sms:ar A och frågar om han vill äta middag. Han har utvecklat ett sjätte sinne vid det här laget, han kan utläsa av bara ett sms i vilket stadium jag befinner mig.
Dricker mer te.
Gör övningar. För anteckningar. Har telefonen bredvid mig så att jag kan svara snabbt när A ringer och säger att han är hemma.
Äter middag med A.
Tar kvällsmedicin.
Konstaterar att det aldrig varit stökigare hemma än nu. Sörjer detta.
Borstar tänderna. Lägger mig raklång på sängen och väntar på att bli trött. Gråter. Känner efter i bröstet var ångesten sitter, var den bor. När den är mild känner jag igen den, då kallar jag den Stuart. Det är nån teknik det där, att man ska försöka göra sig vän med den. Men det har inte hjälpt för mig. Ibland är den rivig, då hjälper bara medicin.
Tar nattmedicin.
Försöker kolla på tv tills jag somnar.
Och så måste jag försöka ett tag till innan det blir aktuellt med annan behandling.
- Postad 2014-02-14
- av Jazzhands
- Kategori Uncategorized
- Kommentarer: None
Recent Comments