Happiness is wasted on the ordinary
Man borde uppskattat ungdomen, javisst. Man borde uppskattat hur fin man var i hyn, hur ungdomligt fräsch man var och att man kunde äta pizza tre dagar i rad utan att det syntes på figuren.
Men det gjorde man inte. Uppskattade det alltså. Youth is wasted on the young.
Men man uppskattar inte alltid lycka förrän i efterhand heller, då den är förbi. Vilken lycka, vilken glädje när jag hade två friska, unga marsvin hos mig som åt hö i frid, som rusade fram när jag gick förbi.
Visst uppskattade jag det, visst gladdes jag och visst älskade jag dem. Men jag fattade inte hur stor min lycka var förrän Figge blev sjuk. Då fattar man, eftersom sorgen och förtvivlan står i proportion till lyckan och kärleken.
Nu är det Alf som är sjuk. Hans öga blir inte bättre och idag, femte besöket hos veterinären, säger hon det jag fruktat sedan dag ett – att han måste operera bort ögat.
Jag hade det på känn, denna fruktan, och bestämde mig redan för fem veckor sedan att det aldrig skulle bli aktuellt. Att jag inte skulle låta Alfen gå igenom det smärtsamma, det stressande och riskfyllda. Marsvin är känsliga för narkosen, de kan dö. Läkningen kan vara smärtsam, såret kan bli infekterat. Många nerver och blodkärl runt ögontrakten, det kan bli väldigt plågsamt.
Jag ser honom knalla runt i buren, humma för sig själv och äta hö. Som han gjort i så många år nu. Det mest fridfulla ljud som finns. Jag har bara kommit i närheten av den lycka sådana ljud förtjänar, jag förstår det nu.
Men så har jag också genom alla år alltid haft den lilla, lilla oron. Den ständiga. Som man som djurägare har. Är allt okej? Mår han bra?
Nu är oron en realitet och som den svider. Ett hårt tag om hjärtat, jag får andnöd. Alfen – för mig representerar han allt gott i världen. I alla fall i min värld. Han är kärlek, lugn och öppenhet. Han är att leva i nuet och se lyckan i allt omkring honom. Hur ska jag kunna förlora honom?
Jag är inte naiv, jag vet att djur blir gamla. Jag vet att de blir sjuka och dör. Men att han ska behöva tas bort från denna jord för problem med ögat ter sig så snopet och hemskt.
Men vår kärlek till djuren reflekteras inte alltid i hälsa och välmående, då skulle många djur aldrig bli sjuka. Vår kärlek till djuren märks snarare i vår barmhärtighet. Förmågan att sätta vårt eget lidande åt sidan och se på djurets.
Evigt, evigt
“Blir det lugnare för dig nästa vecka då?”
Den eviga lögnen, inte bara för frilansare, är att “nästa vecka blir det lite lugnare”. Då ska jag nog få tid att stryka sommarkläderna jag tog ned från vinden, hälsa på mamma, svara på lite brev, äta lunch med en gammal kollega. Och framför allt – inte känna hur stressen står mig upp i halsen.
Nästa vecka blir lugnare.
Men den där lugna veckan kommer ju aldrig. Detta är inte ett inlägg om stress egentligen utan ett inlägg om acceptans. Jag – vi – måste acceptera att nästa vecka aldrig blir lugnare. Jag säger det till min mamma som lider av högt blodtryck och allt som oftast säger att jo, men det beror ju på att förra veckan var så stressig. Nästa vecka blir lugnare och då sjunker det nog.
Nästa vecka blir aldrig lugnare. Förrän vi accepterar att den inte blir lugnare. Paradox.
Jazzhands är
en underbar entertainergest. Vanlig inom vaudeville. Man öppnar händerna
med handflatorna mot publiken och fingrarna totalt utsträckta. Sedan
skakar man dem lite lätt. Och ler.
Recent Comments