Jazzhands

Tankar om te för sexto spänn

Lyxhotell igen. Ständigt dessa lyxhotell. Jag älskar dem. Dessa stulna nätter på något femstjärnigt palats.
Ja, jag är på jobb igen. Det brukar bli så här. En natt eller två när man får en liten, liten smak i munnen av hur det är att tjäna sjukt mycket pengar. En kopp te kostar sjuttio spänn (det är inte på något sätt exceptionellt dyrt. På lyxhotellet i Paris kostade det hundra). Fatta hur förvånad man blir då, som lyxlirare, när man går förbi Krispi Kreme runt hörnet och inser att en kopp kostar fjorton spänn.
Nå.
Dessa lyxaftnar. Jag ligger ned i Kingsize-sängen som rymmer tre normalstora personer, och flippar runt på tvn. Jag som aldrig kollar på tv.
Jag tar på mig den supertjocka, vita hotellmorgonrocken och kollar utsikten. Jag är i London. Det är en riktigt skitig och rutten stad. Men här, fem trappor upp, med aromaljusens hypnotiserande doft som tränger in i hjärnan, verkar allt som på film. Jag älskar mitt jobb. Trots att tunnelbanan var paj och jag fick ta taxi. Trots att jag betalade sextio spänn för en biljett jag inte kunde använda. Trots allt, trots allt.
Men den största lyxen är ändå denna: inte en själ vet att jag är här. Eller varför.
Det sover jag gott på.

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen