Jazzhands

Don't get schmart, miss!

Schmart

Jag hjälpte mamma att rensa mormors lägenhet igår. Hon har flyttat till ett äldreboende där mer eller mindre handikappade panchon sitter i grupp och lyssnar på Christer Sjögren. Varenda gång jag varit där nu har det varit samma sak: i allrummet sitter de, håller varandra i handen och lyssnar på Vikingarna. Eller Christer Sjögren. Sak samma.

Mormor tillhör inte detta gäng. Hon håller sig i sin egen lägenhet, läser Allers och ser på Morden i Midsomer.

Nå.

Det var på ett sätt sorgligt att vara i hennes gamla lägenhet igår. Jag såg hur gammal den är. Allt var nedtaget från väggarna. Där en stor, pampig tavla av Peter den Store hängt i hela mitt liv finns det nu bara en ljus, rektangulär färgavvikelse. Böckerna i bokhyllorna heter saker som “Berättelser från en marknadsplats i norr” och “Liket i lådan”. Böcker man aldrig kommer att läsa.

(Jag tog hem “Liket i lådan”)

Livets förbannelse är ju att saker inte fortsätter att vara som de alltid varit utan envisas med att ändra på sig. Bli gamla och dö.

Jag påminns om detta när jag träffar min kompis Anette också. Hon är pensionerad nu. En gång i tiden var hon min lärare i engelska och franska. Hon minns första lektionen med min klass. Hon tyckte att jag såg ordentlig och snäll ut. Jag hade långt hår i mittbena och satt längst fram. Hon minns detta. Det var ett tag sedan.

Nu är vi vänner. Hon har rest runt i Västafrika i ett år. Sånt man gör när man blir pensionär. Nu pratar hon om andra saker hon vill hinna med innan hon dör. Det stressar mig.

Jag hittar ett skåp hemma hos mormor som är fullt av dukar. Hela skåpet är fullt av dukar! Jag visste inte att det fanns så många olika sorters dukar. Spetsdukar, rutiga dukar, bomullsdukar, linnedukar. Bara dukar. Dukar med fransar, dukar med brodyr. Juldukar.
En duk tar jag hem. Det är en sån man hänger på väggen om man är en sån som hänger saker på väggen. Jag fattar inte ett jota av vad som står på den. Det är tecknade amishgubbar som jobbar på åkern. De säger saker jag inte begriper. Mitt på handduken står det “You get too soon old and too late schmart”. Detta tolkar jag som Amishfolkets variant på “Youth is wasted on the young”/”Carpe Diem”.

Ännu en gång blir jag påmind om döden och hela den grejen. Vad vill jag försöka hinna med innan jag blir pensionär? Innan jag blir “schmart” och skröplig.

Jag vill skriva en bok. Och uppleva ett långt, fruset ögonblick av sann kärlek, sån där som är självklar och som man kan få när man ligger raklång i soffan bredvid en pappa som koncentrerat stoppar sin pipa.
Detta vet jag.

Jag vill hålla en griskulting i famnen. Och så vill jag laga en perfekt boeuf bourgignon och tänka “Jag kan”.  Och så skulle jag vilja trotsa en inre rädsla och hälsa på min kompis Nadav i Israel.

…och så den existensiella frågan då, mitt i alltihopa: Jaha, men vad är det som hindrar mig?

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen