- Postad 2009-08-28
- av Jazzhands
- Kategori: Uncategorized
- Kommentarer: None
Dolt hot
 Jag går till Råkultur och beställer mat. En rödhårig servitör som Wes Anderson skulle älska att casta i sin kommande film pratar lite artigt med mig. Killen i kassan frågar efter mitt namn. Jag säger “Caroline“.
Väntar. Får min beställning. Åker hem.
Inte förrän på bussen ser att de skrivit namn på kvittot. Det står “Carro”.
Allvarligt, det står “Carro”.
Varför blir det såhär. Jag säger ju Caroline klart och tydligt. Inte Carro. Skulle aldrig säga Carro. Skämtar de? Flirtar de? Är de galna? Jag vet inte. Jag vet bara att jag inte gillar det. Det vilar något hotfullt och jobbigt över kvittot. Och den friheten vissa tar med mitt namn.
Vardagsdvala
Mina kollegor är snälla. De låter mig jobba hemifrån eftersom jag inte har en aning om vad som ska hända med mormor. Mamma ringer in med en rapport då och då. Jag hör på hennes “Hej, det är mamma” om det är hoppfulla eller sorgsna nyheter.
Just nu är det inte så mycket sjukdomen som mormor själv. Hon gråter. Hon är ensam, har ont i magen, kan inte äta och vill dö. Jag vill egentligen inte åka dit, jag vet att jag förr eller senare kommer att få en stor darrning, som börjar någonstans i skulderbladen och sedan skakar om hela mig och så kommer alla de där tårarna som inte går att stoppa hur jobbiga de än är. Ibland kommer de på jobbet, ibland när jag äter middag. Ja, de kan komma när som helst. Lika irriterande varje gång.
Jag vill undvika dem så länge jag kan.
Så jag går en lång promenad i stan. Jag försöker tänka att det är en vanlig fredag, inte dagen då mormor gråter och vill dö.
- Postad 2009-08-28
- av Jazzhands
- Kategori: Uncategorized
- Kommentarer: None
Jazzhands är
en underbar entertainergest. Vanlig inom vaudeville. Man öppnar händerna
med handflatorna mot publiken och fingrarna totalt utsträckta. Sedan
skakar man dem lite lätt. Och ler.
Recent Comments