Mina kollegor är snälla. De låter mig jobba hemifrån eftersom jag inte har en aning om vad som ska hända med mormor. Mamma ringer in med en rapport då och då. Jag hör på hennes “Hej, det är mamma” om det är hoppfulla eller sorgsna nyheter.
Just nu är det inte så mycket sjukdomen som mormor själv. Hon gråter. Hon är ensam, har ont i magen, kan inte äta och vill dö. Jag vill egentligen inte åka dit, jag vet att jag förr eller senare kommer att få en stor darrning, som börjar någonstans i skulderbladen och sedan skakar om hela mig och så kommer alla de där tårarna som inte går att stoppa hur jobbiga de än är. Ibland kommer de på jobbet, ibland när jag äter middag. Ja, de kan komma när som helst. Lika irriterande varje gång.
Jag vill undvika dem så länge jag kan.
Så jag går en lång promenad i stan. Jag försöker tänka att det är en vanlig fredag, inte dagen då mormor gråter och vill dö.
Like this:
Like Loading...
Related
- Postad 2009-08-28
- av Jazzhands
- Kategori Uncategorized
- Kommentarer: None
Etiketter None
-
Mr Ex, 3:09 am August 29, 2009:
Min morfar var en kraftkarl. Han bollade timmerstockar som vore dem plockepinn. Han hade pli på sina jakthundar så att man obekvämt vred på sig som djurvänn ibland. Han hade till och med funnit gud, till min mormors sanna lycka. Han var ett medicinskt unikum och flirtade med sköterskorna långt upp i åldern. Till slut hann tiden dock ikapp och prostatacancern åt upp honom långsamt och skoningslöst. Inte enbart av ondå då han äntligen gav sin maka all den respekt och uppskattning hon förtjänat under en lång tid. En stursk man blev ödmjuk och även om det var en plåga att se det forna kraftpaketet halvt borttynat i soffan så var det en fröjd att avnjuta blickarna mellan ett älskande par som delat livet längre än jag själv levt. När slutet närmade sig och han knappt kände igen sina egna döttrar tog han till orda: “Jag har levt ett bra liv och fått en fin familj, men nu är jag färdig”. Kort efter det lämnade han jordelivet. En av få män värdig mina tårar.
Ibland är tiden bara ute.
-
Mr Ex, 3:09 am August 29, 2009:
Min morfar var en kraftkarl. Han bollade timmerstockar som vore dem plockepinn. Han hade pli på sina jakthundar så att man obekvämt vred på sig som djurvänn ibland. Han hade till och med funnit gud, till min mormors sanna lycka. Han var ett medicinskt unikum och flirtade med sköterskorna långt upp i åldern. Till slut hann tiden dock ikapp och prostatacancern åt upp honom långsamt och skoningslöst. Inte enbart av ondå då han äntligen gav sin maka all den respekt och uppskattning hon förtjänat under en lång tid. En stursk man blev ödmjuk och även om det var en plåga att se det forna kraftpaketet halvt borttynat i soffan så var det en fröjd att avnjuta blickarna mellan ett älskande par som delat livet längre än jag själv levt. När slutet närmade sig och han knappt kände igen sina egna döttrar tog han till orda: “Jag har levt ett bra liv och fått en fin familj, men nu är jag färdig”. Kort efter det lämnade han jordelivet. En av få män värdig mina tårar.
Ibland är tiden bara ute.
-
Who, 11:19 pm August 29, 2009:
Jag tror jag hade varit en ok person att ha med sig hos mormor när hon ska gå bort och det känns svårt.
Jag tror att hade jag bott i storstan så hade jag erbjudit dig mitt sällskap.
-
Who, 11:19 pm August 29, 2009:
Jag tror jag hade varit en ok person att ha med sig hos mormor när hon ska gå bort och det känns svårt.
Jag tror att hade jag bott i storstan så hade jag erbjudit dig mitt sällskap.
-
Jazzhands, 12:14 pm August 30, 2009:
Ni. Är. Bäst.
Det är det enda jag kan säga.
Kram
Caroline
-
Jazzhands, 12:14 pm August 30, 2009:
Ni. Är. Bäst.
Det är det enda jag kan säga.
Kram
Caroline
-
P, 11:31 am August 31, 2009:
Jag känner verkligen med dig. Är själv hemma från jobbet idag för att gråta ikapp lite – för plötsligt går det inte att skjuta undan tankarna på mamma som dog för en månad sen. Visst är det konstigt att man tror att döden gäller andra, inte min familj, tills man drabbas själv? Att sitta vid en sjukhussäng, eller på Fonus och välja kista, det är så sjukt! Det kan inte hända mig! Och så gör det just det. Absurt, hela döden-grejen. Kan inte vänja mig vid den.
Men styrkekramar till dig, Caroline!
-
P, 11:31 am August 31, 2009:
Jag känner verkligen med dig. Är själv hemma från jobbet idag för att gråta ikapp lite – för plötsligt går det inte att skjuta undan tankarna på mamma som dog för en månad sen. Visst är det konstigt att man tror att döden gäller andra, inte min familj, tills man drabbas själv? Att sitta vid en sjukhussäng, eller på Fonus och välja kista, det är så sjukt! Det kan inte hända mig! Och så gör det just det. Absurt, hela döden-grejen. Kan inte vänja mig vid den.
Men styrkekramar till dig, Caroline!
Recent Comments