Vem drömmer inte om en romantisk, blek man som kommer från en tid då karlar var karlar, och som målmedvetet zoomar in sin tilltänkta dam (du) och låter sedan resten av världen försvinna?

Eller, så här då. En man som får dig att känna dig som den enda person som betyder någonting i rummet. Eller i staden. Eller på jorden.

En man som inte kan leva utan dig. Eller, i det här fallet, med dig.

Jag är oerhört förälskad i vampyren Bill. Han förkroppsligar ju precis alla romantiska ideal som någonsin funnits. Och nu uttalar jag mig med akademisk tyngd bakom orden (jag har läst engelsk litteratur på universitetet). Jag retar mig inte lika mycket på hans hår i nacken som vissa andra som argt och upprört anser att han bör klippa sig annars faller serien. Jag kan väl lite grann reta mig på att han uttalar “Sookie” som “Sucki” men annars är han ju Mannen.

Alla romantiska beskrivningar i en och samma. En sån man är halv utan, en som “finns inuti en” (vampyrblod har sina sidor) och en som “känner” hur du känner. Kommunikation utan ord.

Det är ingen som helst konstighet att True Blood har tittare. Jag säger inte att det är Bills förtjänst. Men jag säger att även i detta nu, år 2009, lever den romantiska föreställningen om två själar skapade för varann med oss. Och aldrig har jag sett idén så tydligt som nu.

Idag gick jag med i Facebookgruppen “Bill Campton – I want to do bad things with you”. (Deras felstavning på hans efternamn, inte min).

• Postad 2009-08-31
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None