Olika typer av spöken

Han är ett spöke. Det finns olika typer av spöken, det vanligaste kanske är hjärnspöket. Tanken eller föreställningen som dyker upp och ruckar på verkligheten.
Han är en annan sort. Han är ett förälskelsespöke.

Det blir lätt så när det kommer av sig. Något som började hända men som tappar kursen, spårar ur.
När man sedan hittar tillbaka till stigen igen så tror man att den givetvis ska leda till samma mål som innan. Man blandar ihop det där. Med vad som var och vad som är.

I efterhand har jag tänkt att det var bra att det hela kom av sig, att det ingenting blev. Det skedde snabbt, graderna i förälskelsen steg snabbt och nästan våldsamt. Lika snabbt tog det slut. I efterhand har jag tänkt “tur det”. Det är en sanning. Den andra sanningen är att vi också hade det fint. Där och då.

Som jag sa – man blandar ihop det som var och det som är. Det är då spöket ser sin chans. Den osaliga ande som inte kan få ro, som inte har accepterat att den inte längre lever bland oss. Spöket som lever på tanken om vad som kunnat bli.

Men det är ett spöke, det finns ingenting där.

#BraAttVeta

Den långa milen

Jag sprang milen. Jag hade inte planerat det, jag hade tänkt springa i fyrtio minuter eftersom jag flyttat fram mållinjen, först sprang jag i tjugo minuter, sedan en halvtimme och sedan fyrtio minuter…

Att jag nu sprang milen betyder någonting för mig. Att jag bara fortsatte springa, att jag bara lät det hända.

Jag sprang ju mycket förut, för sju, åtta år sedan. Ni är trötta till leda på att höra om detta, det förstår jag. Men kopplingen mellan fysik och psyke är någonting som bara blir tydligare och tydligare.
Under den tiden var jag i ett förhållande som tärde på mig. Jag var kär men fick så lite tillbaka. Han var osäker på allt och osäkerheten smittade av sig också på oss, på mig.
Så jag började springa jättemycket, ett tag blev det 2,5 mil i veckan. Det kändes skönt att ta ut sig, skönt att sätta ett mål och nå det. Det var pålitligt, det var allt förhållandet inte var.

Sedan gjorde han slut med mig och av flera olika bidragande faktorer hamnade jag på sjukhus i ett par veckor. Efter det har jag inte kunnat springa. Det har bara inte gått. Jag har inte ens försökt. Det har hela tiden funnits en spärr.
Men för kanske ett år sedan började jag jättesmått, bara någon kvart som uppvärmning. Jag kunde inte tillåta mig att tänka på det som någonting annat.
Men nu har det förändrats, jag har erövrat löpbandet – igen! Därför har jag kostat på mig nya löpskor, nya löpkläder…för att manifestera, för mig själv, att detta betyder någonting. Förstår du?

Och i torsdags sprang jag milen. Mina ben både värkte och var som spagetti på samma gång. Men jag var lycklig.