Jag sprang milen. Jag hade inte planerat det, jag hade tänkt springa i fyrtio minuter eftersom jag flyttat fram mållinjen, först sprang jag i tjugo minuter, sedan en halvtimme och sedan fyrtio minuter…

Att jag nu sprang milen betyder någonting för mig. Att jag bara fortsatte springa, att jag bara lät det hända.

Jag sprang ju mycket förut, för sju, åtta år sedan. Ni är trötta till leda på att höra om detta, det förstår jag. Men kopplingen mellan fysik och psyke är någonting som bara blir tydligare och tydligare.
Under den tiden var jag i ett förhållande som tärde på mig. Jag var kär men fick så lite tillbaka. Han var osäker på allt och osäkerheten smittade av sig också på oss, på mig.
Så jag började springa jättemycket, ett tag blev det 2,5 mil i veckan. Det kändes skönt att ta ut sig, skönt att sätta ett mål och nå det. Det var pålitligt, det var allt förhållandet inte var.

Sedan gjorde han slut med mig och av flera olika bidragande faktorer hamnade jag på sjukhus i ett par veckor. Efter det har jag inte kunnat springa. Det har bara inte gått. Jag har inte ens försökt. Det har hela tiden funnits en spärr.
Men för kanske ett år sedan började jag jättesmått, bara någon kvart som uppvärmning. Jag kunde inte tillåta mig att tänka på det som någonting annat.
Men nu har det förändrats, jag har erövrat löpbandet – igen! Därför har jag kostat på mig nya löpskor, nya löpkläder…för att manifestera, för mig själv, att detta betyder någonting. Förstår du?

Och i torsdags sprang jag milen. Mina ben både värkte och var som spagetti på samma gång. Men jag var lycklig.

• Postad 2020-08-31
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None