Vad gäller i stunder av kris?
Vänner.
Tänk om man inte hade några.
Som ger en kram, håller om tills jag släpper. Tills jag släpper taget, inte de. De låter mig bestämma.
Som ser ens tårar som dyker upp olägligt, kanske på toaletten efter en pressvisning, och som tar fram näsdukar ur fickan och erbjuder skjuts hem.
Alla som inte dömer.
Eller som gör det, men behåller tankarna för sig själva.
“Tänk inte, överansträng dig inte. Dina tankar kan inte påverka situationen just nu”, säger de och hör av sig för att kolla om jag äter lunch.
De känner inte till min problematik, mina trauman som brusar upp. Eller så gör de det.
Eller så förstår de inte men de ser att jag lider och bryr sig inte så mycket om varför.
För det går inte att lösa.
Just nu.
Men de kan sitta bredvid och klappa mig på ryggen när jag gråter.
Jazzhands är
en underbar entertainergest. Vanlig inom vaudeville. Man öppnar händerna
med handflatorna mot publiken och fingrarna totalt utsträckta. Sedan
skakar man dem lite lätt. Och ler.
Recent Comments