Jazzhands

Somliga

Jag såg en dokumentär om Cornelis för ett tag sedan. Ända sedan jag var liten har jag tyckt att hans låtar smakar tuggtobak, trasiga stickade koftor, hurringar och skrikande barn. Ord som “baracken”, “kolonien” och “dyschatell” ger mig obehag.
Det gjorde också låtarna man sjöng på den internationella fredsdagen i skolan, som “Jag hade en gång en båt” och “I natt jag drömde”. Jag gillar inte Beach Boys Sloop John B av samma anledning, den smakar krig och konflikt.

Jag funderade på vad jag hade emot Cornelis medan jag såg dokumentären. Utan tvekan var han ju en enorm scenperson, man ser hur han erövrar publiken, charmar dem tills han nästan har dem i trans. Och en kavorka som inte går att förneka, jag har inga problem med att förstå att han hade kvinnotycke.

Sedan är det där där vanliga. Alkohol, kvinnosyn och att man plötsligt måste dra bara för att, du vet, man måste. Ut på vägarna, kanske med grabbarna, kanske på en liten scen där man har publiken i sin hand. Det där är en så gammal bild av trubaduren/vagabonden/driftern/poeten att allt annat är undantag.

Men han har vackra ögon, intelligent blick. Jag kan känna något som liknar medlidande. Jag blev särskilt intresserad när han i filmen talar nederländska vid två tillfällen. Kanske för att det då, i några sekunder, är som att se honom med distans? Som en utländsk artist, någon som inte har koppling till mig, mitt språk och min kultur. Då blev han, om än kort, en artist.

Men jag tror att min ambivalens, att jag på samma gång får ett obehag som smakar fattighus och på samma gång kan känna värme och medlidande, har att göra med att en hel del hos honom påminner om pappa. Det där lagom uppgivna, det där med att det alltid ska vara tragikomiskt, aldrig det ena eller det andra. Den där blicken. Främst den. Värme och sorg på en gång.
Det hände att pappa talade polska. Ytterst, ytterst sällan. Några få gånger i mitt liv hörde jag honom prata med sin bror i telefon. I de stunderna var det som att se honom en dimension bort. Som att nia istället för att dua. Se honom som Izydor och inte pappa. Polskan var dörren in till hans andra liv, den han hade innan han hade oss. Kanske var det just det som fick mig att senare säga till A “Man fick höra honom prata nederländska” som den stora payoffen från en hel dokumentär om en känd trubadurs liv.

  • Postad 2023-09-22
  • av
  • Kategori Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

  • Micke, 10:06 pm September 25, 2023:

    Kanske hade jag samma förhållande till honom förut. Då, när jag var yngre och hans musik spelades i sammanhang där folk tjoade och tjimmade. Eller som roliga episoder från nån radio. Men sedan blev jag äldre. Och då upptäckte jag nog honom. Kanske i perspektivet som du nämner men från en annan referenspunkt. Han var inte längre allmängods utan jag upptäckte just det där. Lidandet. Och att också vara med i det – medlidandet. Det finns (fanns) en närhet till döden hos honom som grep mig med den besynnerliga känslan av fasa och närvaro på samma gång. Jag har gått och funderat genom åren på vad det var. Hur det ska förstås.
    Och din blick på din pappa kanske bär på just den förståelsen?

  • Jazzhands, 10:21 am September 27, 2023:

    Det är sant, det där tjoandet och tjimmandet finns också. Polarn Per-rumlandet. Jag håller med om att hans lidande är genuint och djupt. Kanske fångade jag det även som barn och därför blev så illa till mods av de låtar man fick höra då? Med åldern upptäcker man att i lidandet finns också medlidandet. Du nämner också närheten till döden och den var ny för mig. Man fick höra en av hans tidigaste låtar om en ung man som bliv mobbad in i döden – som han tydligen själv upplevt också. Herregud. Snacka om obehag. Men samtidigt måste det ju varit just hans enorma medlidande som fick honom att skriva om händelsen?

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen