Baksidor

Men alltså. Nu har jag gått upp femton kilo sedan jag började med nya medicinen för ett och ett halvt år sedan. Jag äter liksom inte särskilt annorlunda nu än vad jag gjorde då. En och annan kaka unnar man sig väl ibland och jag har slutat springa på löpbandet men förutom det finns det ingenting som jag kan skylla på förutom medicinerna.
Och det känns ju för jävligt. Det här med att inte ha kontroll över sin kropp.

Jag är faktiskt förtvivlad. Gett bort halva garderoben till morsan för att kläderna inte längre passar. Har kvar ett par jeans med 31 i midja i någon slags förhoppning om att det en dag ska vända.

Funderar på att slita med medicinerna men det är ju också vanskligt. Jag har ju upplevt vad som kan hända då. Och det vill jag aldrig vara med om igen.

Och jag kan byta sort, naturligtvis. Hade en förut som funkade bra men där blev jag så vansinnigt trött. Detta märkt jag inte förrän jag slutade med den och därmed slutade sova tio, tolv timmar per natt. Så det verkar också vanskligt.

Förtvivlan, var ordet. Förtvivlan.