My guilty pleasure

Jag erkänner. Det här är mitt guilty pleasure – att se oskuldsfulla människor med hopp i hjärtat göra bort sig. Jag är ledsen. Vet att det är fel. Man ska inte skratta åt andra. Det är inte rätt. Rätt som det är kanske jag själv befinner mig på en scen någonstans, helt disillusionerad, i tron att alla tycker att jag rockar. Den dagen den sorgen. Tills dess förser jag mig med den här typen av förnedringsteve med samma förbjudna aptit som andra förser sig med chipspåsar på fredagskvällen. Sue me.

Ta bladet från munnen

Jag har hållt tyst länge nog nu. Artigt har jag låtet hela grejen passera. Vill inte verka snobbig liksom. En man i rymden. Okej. Årets stockholmare är en man som varit i rymden. Okej. Folkets val och så vidare. Stående ovationer för en man vars enda bedrift (förutom att klara av en doktorstitel) är att han varit i rymden. Han hyllas som en hjälte som utfört en riktig insats för inte bara Sverige utan världen. Okej.
Men när det blir snack om att ge sig in i politiken är det dags att ta bladet ur munnen, sätta på sig de vita jazzhandskarna och säga “Tada!”.
Så går det nämligen när man hyllar en människa för mycket för en väldigt ringa insats. De ger sig in i politiken. Alla ryggdunkningar, stående ovationer och hyllningar i dags- och kvällspress. De får hybris och tror att de är bäst på allt. De ser sig själva som ledare.
De bestämmer sig för att ge sig in i politiken.

Och så blir det så här, föga förvånande:

“På frågan om vilken ministerpost han skulle välja om Fredrik Reinfeldt kom med en förfrågan svarar han.
– Först måste jag i så fall ta reda på vad en minister gör.”

(AFTONBLADET 26 JANUARI 2007)