Jag ser dofter i färger och ofta känslor i energier. Sorg är stillastående, den har ingen energi utan tar energi. Vrede, å andra sidan, är energi. Det finns en kraft i den. Förtvivlan är energifattig, rörelsen finns där men den är innehållslös. Känslornas motsvarighet till tomma kolhydrater. Förtvivlan är vitt bröd, på ett allegoriskt plan då.

De senaste veckorna har jag sett till att hålla mig i rörelse. Jag har flyttat på mig ständigt, förflyttat mig och inte hållit mig stilla. Ett tag nästan maniskt. Jag har knappt pratat med någon och jag, givetvis, inte tillåtit mig att jobba. Dels för sjukskrivningen men också för att jag inser att den här utmattningen i botten av allt kommer inte att gå över helt av sig självt. Den måste liksom svältas ut.

Folk med normala jobb och normala liv som tar normal semester då och då svälter nog bort lite grann under de lata sommarveckorna. Eller hektiska och intensiva sommarveckorna med bilsemester i Italien eller vad det nu kan röra sig om. Jag har inga sådana veckor. Min kropp blir lidande.

Hur som helst, planen har egentligen bara varit att distrahera bort ångesten och programmera om hjärnan så att den slutar jobba, jobba, jobba. Eller tänka jobb. Eller läsa artiklar för att hitta jobb, hitta något att skriva om, tycka någonting smart om. Som en influencer ser möjliga samarbeten överallt när de ser sig omkring, när de möter folk så ser jag potentiella artiklar, intervjuer. Ungefär.

Men nu när jag är inne på sjätte veckan av flackande eremitliv inser jag att det jag försökt göra, på något symboliskt plan, är att hålla mig i rörelse för att hantera ångesten och förtvivlan. Jag har skapat min egen energi för att överrösta. För att mata ångesten och förtvivlan så att de inte börjar sno av mig, äta av mig. Jag har velat hålla dem på avstånd, helt enkelt. Jag inser det nu. Inte fly från dem nödvändigtvis för jag vet att det inte går. Men överrösta dem.

Det har både gått och inte gått. Jag kan andas lättare nu. Det är otroligt, jag kan stanna upp och känna tacksamhet. Det är fullt sant. Jag vaknar tidigt på morgonen fortfarande, trots sömnpiller, och jag kan inte somna om. Det förändras nog aldrig. Men jag ligger inte och darrar, jag har inte frossa. Jag tänker minnas detta.

Däremot är hela grejen med utmattning oklar. Jag märker hur mycket svårare jag har att läsa, tänka, minnas, skriva. Att göra saker begripliga. Alls. Bara tanken på att återgå till jobb gör mig obekväm. Men jag måste ju, såklart. Inte minst för att det inte är någon annan i det här ensamhushållet som drar in några stålar.

Hur som helst. Jag är inte helt klar med tanken men den handlar om energier. Om rörelse. Om att se känslor som sådana som ger och tar.

• Postad 2023-10-31
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None