Jazzhands

Slutet av november

I flera dagar har jag vaknat med en positiv, nästan pirrig känsla. Den man har när någonting skoj har hänt eller ska hända. Det är bara det att ingenting rent konkret skojigt har hänt. Inget konkret skojigt att se fram emot ligger inplanerat i kalendern heller. Men det är känslan av att vara fri, om än så bara fläckvis under dagen. Fri från ångesten.

Visst dyker den upp. Den förmörkar bara inte min morgon.
Visst kommer oron, jag får fortfarande ta en arsenal av lugnande och sömnpiller på kvällen.
Men jag kan, under den största delen av dagen, andas fritt.
Det om något är skäl till ett positivt pirr. Såklart. Och i min kropp har den samma kaliber som En Riktigt God Nyhet. Det känns i kroppen som om jag sitter på en sådan. En “Jo, nu har det hänt grejer…”.

Det kanske det har. Men de är diffusa. De är kroppsliga.
Jag har gått tillbaka till träningen förresten, apropå kroppsliga. Konditionen är det som ryker först, det märker man ju. Bara man varit förkyld en vecka har man sjunkit i prestanda några procent. Men jag är och kan faktiskt vara glad över att det över huvud taget känns kul att träna. Ödmjuk tacksamhet är ju vägen till lycka, fråga bara buddisterna.

Och apropå tacksamhet – stor shout-out till en Jazzhandsläsare som tipsade om privata psykiater, anslutna till Landstinget. Det låter så självklart – klart det finns sådana, klart man kan testa dem – men tanken hade inte slagit mig. Man tror väl att primärvården ska räcka (spoiler: den har absolut inte räckt). Man glömmer att det finns alternativ. I alla fall fanns det inte på min radar och detta tips förändrade allt. Tänk att det kan gå till så – blogginlägg som skrivs och skickas ut i blogguniversum och tillbaka kommer kärlek och värdefulla tips som gör all skillnad.

Det om något är i och för sig en konkret sak att vakna tacksam över.

Etiketter None

No comments

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen