Jag saknar djuren varje dag. När det är mörkt ute springer jag upp för trapporna för att jag måste tända i lägenheten, så de inte sitter i mörker. Om helgerna kommer jag på mig själv med att ha tråkigt. Något jag inte kan minnas att jag någonsin känt tidigare. Det är tyst och tomt. Det finns inga andra viljor i mitt hem än min egen och den är inte alltid så tydlig. De två sakerna tänker jag på. Uttråkning, vilken lyx. Vilken nygammal känsla, det för mig tillbaka till barndomen. När var vi uttråkade senast? Släpade benen efter oss och försökte komma på saker att göra?
Och viljorna. Deras tydliga viljor (mat, hunger, lek) versus ens egna, otydliga och diffusa och inte sällan helt motstridiga viljor. Hungrig men borde inte äta ostmackor. Vill ringa, vill inte ringa. Vill träffa, vill inte träffa. Vill jobba men räds jobbet.

Men jag kommer inte att skaffa nya djur. Känslorna. Darret. Jag orkar inte. Från dag ett så presenterar sig en viss oro som sedan aldrig lämnar en. Varje dag oroar man sig, mycket eller lite. Varje dag lyssnar man uppmärksamt på kvällen. Efter konstiga ljud, andningar som inte låter som de ska. Jag har hört detta sägas om barn, att från dagen de föds så slutar man inte oroa sig och det måste såklart stämma. Jag ska inte göra vidare jämförelser, men små pälsknattar är så sköra, de kan drabbas av allt möjligt. Deras livsspann så kort, deras värld så liten.
Hur som helst, jag orkar inte med det igen. Inte nu. Inte än. Men troligtvis inte alls. Trots att jag i sista stund bestämde mig för att spara buren på vinden.

• Postad 2023-12-10
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None