Jazzhands

1200 kronor i timmen

Att det krävs så lite. Jag minns en tid då jag hade ångest och åt tabletter. Jag träffade en man och minns att jag sa till min dåvarande, inkompetenta terapeut att ångesten lugnar sig när vi är tillsammans, när jag får vila i hans närhet. Känna bevis på, ja vaddå, att jag får vara där? ett fysiskt, kännbart bevis på närhet antagligen.
Hur som helst, jag frågade “Men är det inte vanskligt, att det ska krävas en annan människa för att ge lugn?”.
Den inkompetenta terapeuten svarade “Men det fungerar ju så”.

Ett så jävla korkat svar. Som jag betalade 1200 kronor i timmen för. Rätt svar hade varit att i stunder av ångest och andra överväldigande känslor som vi inte mäktar med så är det såklart andra människors värme och hjälp som underlättar. Men i slutändan måste vi lära oss att hitta den där tryggheten inom oss själva. Och har vi den inte får vi jobba upp den.

Nå.

Han hade visserligen lite rätt. “Det fungerar ju så”. Det är halva sanningen. Som när en helt annan redaktör skriver, om samma text, att den är toppen och inte ett ord behöver ändras.
Eller när en annan redaktör på en annan tidning skriver att de är glada att jag börjat skriva för dem och att jag har “exakt rätt ton”.
Och detta gör förstås en stor skillnad.

Självklart ska vi inte ignorera andra människors påverkan på våra liv. Vänner, familj. Vi klarar oss inte utan dem. Som det där psykologiska experimentet där folk fick välja mellan att leva på en planet (typ) där invånarna var milt negativa mot en hela tiden eller en planet där invånarna ignorerade en. En majoritet valde att leva bland varelser som var tjuriga mot en framför att de aldrig pratade med en alls.

Men nog för att skrivandet är en del av min person men det är också ett yrke. Det jag skriver på uppdrag, för pengar, är inte alltid en förlängd del av mig. Jag blev glad av redaktörernas svar. Nedstämdheten lättade. Sedan gick jag och tog två (!) barre-lektioner och nu svider det i lår och rumpa. Det lättade också upp.

Etiketter None

  • Victoria, 9:29 pm November 11, 2018:

    Jag vet inte hur man hittar balansen i det men visst påverkas vi alla av om det går bra eller dåligt på jobbet, eller får bekräftelse. Jag är chef, ibland känner jag mig omtyckt, och njuter av det, av min personal. Det är inte samma djup i den känslan som i när jag känner den från en vän men den är inte betydelselös. Att inte känna att man finns till när man inte är i en relation (som jag kunde knna förr, jag hopas aldrig igen) är något helt annat ändå…

  • Jazzhands, 8:09 pm November 14, 2018:

    Den är verkligen inte betydelselös! Vi värderas, vi vill synas och ge. Vi vill vara bra på det vi gör.
    Jag tror att du är bra på det du gör.

Add A New Comment!

© Jazzhands

Bloggportalen