Hade ingen aning om att jag skulle reagera så fysiskt. Jag fick en chock, alltså i medicinsk mening. Jag andades så kraftigt och snabbt – hyperventilerade – utan att kunna kontrollera andningen. Jag trodde jag skulle kvävas – och kunde inte kontrollera det. Tog mig till en diskho genom att dra mig dit med händerna längs väggen, famlade efter en pappersmugg och försökte dricka vatten men händerna darrade och andningen gjorde att jag satte i halsen.
Jag såg suddigt, hackade tänder men svettades och trodde att jag höll på att kvävas. Jag kände hur benen och kroppen inte lydde mig, blicken zoomade in och ut på ett märkligt sätt och någon satte mig ned och gav mig saft. Jag tappade rösten och fick bara fram kväsande ljud som kändes som en stor ansträngning i säkert tjugo minuter efteråt, det kändes lika konstigt som hjälplöst. Som om jag verkligen var på samma gång utesluten som innesluten i den hemska situationen. Jag mådde illa och hade fruktansvärt ont i huvudet, bilen fick stanna och jag fick gå ut och hyperventilera.
Det var när de stack en spruta i hans lilla, lilla nacke medan jag höll i honom och hörde honom skrika. Det var då min andning började att snabba upp. När de sedan berättade att nästa spruta skulle de sticka rakt in i hjärtat. Då gled jag in i chocktillståndet, skrek okontrollerat och tappade fattningen helt.
Nu letar Alf efter sin pappa i buren. Men han är inte där.
Like this:
Like Loading...
Related
- Postad 2022-10-23
- av Jazzhands
- Kategori Uncategorized
- Kommentarer: 6
Etiketter None
-
Linnea, 9:24 pm October 23, 2022:
Blir väldigt gripen av det här och det du tidigare berättat om Figge. Det är så ledsamt, så ledsamt. Jag tänker på den enorma skopa kärlek du så uppenbart överöst det lilla djuret med och det är för fint, vilken gåva för er båda, för sorgligt, vilken förlust för dig. Beklagar verkligen den.
-
Charlotte, 10:17 am October 25, 2022:
Jag blir också väldigt gripen av texten. Det gör ont i mig för det är så fruktansvärt jobbigt att förlora sina älskade djur. Jag hoppas att du skaffar fler djur (även om det gör ont nu) för jag tror att det är svårt att hitta finare djurägare än du
-
En tant, 9:11 pm October 25, 2022:
Mycket sorgligt, stackars dig att behöva ta beslutet och sedan vara med om detta. Men, jag vore icke en tant om jag inte också blev fullkomligt ilskbestört över denna skitveterinär, så renons på empati och omsorg om dig. Ingen vill veta exakt hur det går till när man ska avliva någon man älskar. Hade jag varit med hade de fått på moppo .
-
Jazzhands, 3:00 pm October 26, 2022:
Tack snälla ni, för er omtanke och sympati. Så varmt det känns i bröstet.
-
Marie, 1:07 pm December 4, 2022:
Åh…. jag känner igen allt. Det hemska att man ska behöva ta beslutet. Min älskade lilla katt fick somna in efter 15 år tillsammans den 14 november. Jag kunde tänka, med vilken rätt ska jag ta beslutet att hon inte får leva vidare medan jag gör det. Jag storgrät hos veterinären, jag klarade inte av att vara kvar utan sa hejdå till henne och jag hör fortfarande hennes jamande svar till mig. Jag sa ju hejdå varje dag jag gick till jobbet eller till och med bara gick och handlade.
-
Jazzhands, 9:21 am January 25, 2023:
Det är så vidrigt. Helt vidrigt. Deras liv i våra händer. “Den enda som inte vet”, som A sa när vi satt i väntrummet. men vi gör det vi tror är bäst för dem, antar jag, och vi kan aldrig veta vad alternativet är eller hade varit. Vi får bara anta att det varit värre.
Jag läste förresten att djur inte är rädda för döden när den kommer till dem. Alltså till skillnad från när de känner ett hot. Då försöker de ju fly eller överleva. Men när sjukdomen kommer till dem. Katter som går undan, rymmer och lägger sig att dö. Hur man vet detta förstår jag inte men jag kan se en slags rimlighet i det.
Jazzhands är
en underbar entertainergest. Vanlig inom vaudeville. Man öppnar händerna
med handflatorna mot publiken och fingrarna totalt utsträckta. Sedan
skakar man dem lite lätt. Och ler.
Recent Comments