Adios amigos – en essä om god packning

Väskan packad. Jag hatar att ha mycket packning men älskar att packa. I en alternativ verklighet hade jag kunnat vara logistiker och tjänat massor på att maximera utrymmen i lastbilar. Jag hade till och med varit så bra att jag hade anlitats som logistikkonsult. Överblickat lagerpersonal, kommit med synpunkter och skickat en faktura på ett femstjärnigt belopp.

Jag är grym på att packa. Man kan säga att det är en talang. Allt talar för att detta är sant utan att vara en överdrift: ni som känner mig vet att jag är ordningsam på gränsen till pedant, att allt i mina skåp inklusive städskåpet är ordnat med militant precision. Plus att jag älskar Tetris och att sortera saker i nummerordning.

Så.

Min väska är som vanligt packad på ett närmast perfekt sätt. Jag säger närmast eftersom jag tagit den största väskan den här gången och vägrar fylla den, jag vill ha plats över ör en sombrero och minst en piñata. Jag är färdigpackad och därför infinner sig en känsla av tillfredsställelse. Ah. Jag har lyckats. Ännu en gång…

So long amigos, nu off to wet t-shirt-tävlingarnas förlorade stad! Viva Cancun!

Apropå listor…

…så gjorde jag en uppskattad sådan på På stan alldeles nyss.

Por favor!

I morgon bär det av till nacholand. Cancun, here I come. Jag tar med mig ett par sandaler men två par badplagg. Jag har mina prioriteringar.

Och jag flyger, som alltid, i mjukisbrallor, glasögon och med extra mjuka sockor i handbagaget. Häften van resnär-look, hälften filmstjärna. Solglajjorna åker på i taxin. Mjukisbrallor och solglasögon = instant semesterlook, LA style.

Jag vill klappa djur. Men i guideboken står det att man ska låta alla vilda hundar vara ifred. De har rabies.