Finns det något jag älskar är det när annars ganska attraktiva personer tjockar till sig eller fular ned sig för en roll. Inte pretentiösa försök som DeNiros svullanden eller Christian Bales hårdbantning. Det är för mycket Oscarsanspråk över det. Nej, mer vanlig, sjavig fulhet.
John Cusack i I huvudet på John Malkovich, till exempel. Ett prima exempel. En hyfsat snygg man som svettar till sig och skaffar hästsvans. Sånt måste man ju älska. Cameron Diaz kommer ju inte heller till sin rätt i den filmen och det repekterar jag.
Jag såg Public Enemies igår nämligen. Jag gillade den. Trean i Dn var alldeles för snål, tycker jag. Nej, det ges ingen bakgrund till varför John Dillinger blir hela det amerikanska folkets favoritrånare men hey, det finns annat intressant i filmen att koncentrera sig på. Maktspel på tusen nivåer till exempel. Och hur Billy Crudup, som vanligtvis är en söt gosse på snart fyrtio, plufsar till sig till dubbelhakans rand och låter sig sminkas med puder som är minst tre nyanser off. Sånt gillar jag. 
Och jag gillar Billy Crudup. Antingen trots eller därför att (har inte bestämt sig) han också lämnade sin gravida fru Mary-Louise Parker (Weeds, ni vet) för Claire Danes.
Jag älskar Claire Danes. Och när jag säger älskar menar jag älskar. Jag älskar Claire Danes. Och alla som, liksom jag, älskar Claire Danes är mina vänner. Alltså är Billy Crudup min vän.
Och när han tjockar till sig (och som han tjockar till sig!) och pratar fuldialekt så vill jag bara sträcka armarna mot duken, plocka ned honom från filmen och stoppa honom i jackfickan. Creds ska han ha. Även om han inte längre är ihop med Claire.
- Postad 2009-07-25
- av Jazzhands
- Kategori Uncategorized
- Kommentarer: None
Jazzhands är
en underbar entertainergest. Vanlig inom vaudeville. Man öppnar händerna
med handflatorna mot publiken och fingrarna totalt utsträckta. Sedan
skakar man dem lite lätt. Och ler.
Recent Comments