“Tack, David, för att du tvingade mig att se klart skittråkiga Citizen Kane och Vredens druvor. Jag menar det. Tack.”
Jag skrev den meningen igår. I boken alltså.
Jag har ju aldrig läst en enda poäng filmvetenskap (jag har inte läst journalistik heller) men det brukar inte vara något problem, det är inte så att jag behövt visa mina universitetsbetyg när jag träffat nya arbetsgivare direkt. Jag har lyckats försörja mig på att skriva saker, i synnerhet om film, i ett par år ändå.
Men min utbildning inom film kommer ändå från en period i mitt liv då jag såg kanske tio filmer i veckan under ett långt tag. På allvar alltså.
Från Citizen Kane till Clueless (och i valet mellan de båda väljer jag lätt den senare).
Och jag skriver lite om det i boken. Det är roligt, jag minns det hyfsat väl nu när jag tänker på det. Högen med hyrfilmer, listan över must-sees som aldrig verkade ta slut.
Vad har det med kärlek och relationer att göra? Handlar inte boken om det?
Jo.
You’ll see.
Två grejer:
1. Det är uteslutande tanter i min mammas ålder som tycker att detta är konstigt/outrageous och sätter kaffet i halsen/tappar monokeln i cocktailglaset när jag svarar negativt på deras skeptiska frågor om “men har du utbildning för det”. Den frågan har ju nu visserligen inte fått på ett par år men fick den igen i helgen, av en yngre dude. Förvånat sa jag att sist jag fick frågan var av en sextioårig tant med allmän konservativ hållning (“det har flyttat in så konstigt folk i mitt hus”) men när jag fattade att han är forskare så fattade jag att frågan kändes helt naturlig för honom.
2. Idag gick jag upp hyfsat tidigt för att vara mig och skrev nonstop i en timme och jag har blivit nöjd med allt jag skrivit idag, alltså jag är on a roll.
- Postad 2012-03-22
- av Jazzhands
- Kategori Uncategorized
- Kommentarer: 3
Recent Comments