Jag är hemma men det är inte min väska. Därmed är heller inte elsladden till datorn det vilket gör att jag varken kan se på Call the Midwife eller skriva ordentligt. Min version av att “skriva ordentligt” är att skriva fokuserat i någon timme och sedan ta en kopp te medan jag surfar runt på Tradera.

Det är mycket man lär sig leva utan, mycket jag förlikat mig med att aldrig få återse igen. Väskan har varit borta sedan jag landade tidigt i onsdags. “Inte särskilt länge” säger den unga mannen som svarar med goddag yxskaft-svar på SAS. “Inte mycket att göra åt” och “Nä jag vet inte om om man letar efter väskan på helgerna…men det flyger ju folk på helgen också…så då borde man ju leta väskor också?”.

Jag har två stora deadlines på måndag. Jag skriver, sedan springer jag över till A och laddar datorn, sedan springer jag hem igen och skriver. Det är ingen hållbar situation. Dessutom saknar jag Call the Midwife.

Från väskan saknar jag lite snygga skjortor och mitt fina guldhalsband som det står LA på. Att väskan är försvunnen får mig att tänka på vilka grejer man inte klarar av att förlora och det är ju förstås personliga, oersättliga saker och för mig är det fotot på pappa som är det enda som finns av honom som liten. I jämförelse med det är en elsladd inte mycket att orda om.

• Postad 2017-07-08
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None