Det finns en vedertagen psykologisk teori om att de egenskaper vi avskyr hos andra är de vi avskyr hos oss själva. Oftast är vi inte ens medvetna om att vi besitter en sådan egenskap (snål, dömande, småsint…) för vi skäms så mycket för den att vi gömmer den djupt inne.

Kanske hade vi en snål pappa och svor att vi aldrig skulle bli som honom. Kanske hade vi en dömande mormor som en gång sårade djupt med sin kommentar.
Eller vad det nu kan vara.

Själv ser jag rött när “folk” talar om för mig hur jag ska göra saker och ting som jag behärskar sedan tidigare. Allmänna ting. Det är en bred och diffus grej, jag vet. Men till exempel har min mamma alltid haft för vana att säga “Gjorde du precis som det stod i receptet?” när jag serverar någonting jag bakat.
Jag vet inte varför det alltid irriterat mig så mycket men det har det. Hon menar inte att pika, hon kan säga det efter att jag själv konstaterat att kakan nog blev lite torr eller att bullen inte jäst som jag hade velat.
“Gjorde du precis som det stod i receptet?”.

Jag har blixtrat till och blivit skitsur på partners som talat om för mig hur jag ska göra grejer i någon slags nedlåtande ton även om det är i all välmening. “Du ska inte låsa överlåset istället för att bara lämna det öppet sådär?”, “Sitter inte marsvinens drickflaska lite fel?”.

…tills jag kommer på mig själv med att vara exakt likadan.
Exakt likadan.
Kanske till och med ännu värre eftersom jag “talar om” hur folk ska leva. Hur “det är väldigt mycket kolesterol i maten du äter”. Hur “du vet att du kan få skador om du tränar för mycket” och “har du inga vantar, så att du inte fryser?”.

Vad är det för skit? Blir alldeles iskall bara jag tänker på hur jag låter.
Varför blir jag sådan?
Herregud.

Till mitt (usla och svaga) försvar så inser jag att mitt sämsta, påpekande och tjuvnypande jag kommer fram under stress. När jag själv känner mig utsatt eller tycker synd om mig själv. Oftast för att jag gör allt och hen inget. Då kan jag passa på att påpeka min överlägsenhet. Genom att tala om allt som är fel med dennes livsstil.

Hur korrigera detta? Hur låsa in mitt sämsta, pikande skitjag i en bur som inte går att öppna?

Bli av med stressen kan ju vara en start.
Tänka innan jag öppnar munnen en annan.
Och den tredje, som jag anammar sedan typ igår kväll, är att tänka på alla de gånger just den här känslan kickat in och jag vill säga något jävligt pikande, säger det och sedan får tillbaka en sårad blick som borrar sig rakt in i hjärtat och vrider om så att det blöder.

• Postad 2023-01-24
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None