Alla dessa högtider

“Har du börjat julpynta ännu då?” frågade frisören som fägade mitt hår idag.

(En parantes bara: var färgar man håret bäst? Hur många bilder och foton jag än tar med till frisören blir det ändå aldrig den färg jag vill ha. Jag brukar säga “samma färg som kolasås” och så får jag en hårfärg i apelsinnyans)

Jul. Ja, det är väl en okej högtid antar jag. Men Halloween blir jag bara irriterad på. Och alla hjärtans dag, det är kanske den mest irriterande “högtidsdagen”.

Jag undrar varför man inte har en dag som firar vänskapens band istället. En dag då man skickar kort till sina vänner och talar om hur mycket man tycker om dem. Eller presenter. Vänskapens dag.
“Varje dag är vänskapens dag” säger säkert någon varm och trevlig person i kofta och tofflor.
Nej, det är det verkligen inte, säger jag. Vissa dagar får man ta skit från sina vänner, vissa dagar är man den på andra sidan luren som måste trösta någon som gråter och andra dagar är det man själv som ringer “Vad-ska-jag-göra”-samtal tre på natten. Då är det inte läge för vänskapliga ömhetsbevis.

Jag såg nyss Superbad. Det kanske har nåt med Vänskapens dag att göra. Men alltså, verkligen. När ska vi fira nåt som verkligen betyder nåt. Halloween, my ass.

Insikter

Jag börjar fatta saker. Jag ser grejor. Helt plötsligt bah “Aaaah…okej.” Det har att göra med att jag läser böcker, målar, är jätteledig och tillbringar mesta tiden i ett meditativt stadium.

Jag sätter på musik, som får mig att nicka och tänka “Ah, men det är sant.” Det är meditativt.
Som “Everyday is like Christmas Day without You, it’s cold and there’s nothing to do” (EBTG)
Som “How can you miss my lovin’ when you never needed it” (Love) och andra banala sanningar.

Plus att jag är sist i hela världen med att höra Calexico.

Jag behöver blandband. Gör blandband åt mig! Varför är det så svårt att få tag i ett hyggligt blandband nu för tiden? Förr fick man ju blandband lika ofta som en förkylning. Man fick truga på folks ens ihopsamlade låtar. Men nu få man tigga. Jag behöver ett blandband.

Ett som jag kan lyssna på medan jag målar, helst. Just nu har jag återgått till att måla på väggen. Jag målade skitmycket på väggen förut. Man tror att det är en slags förstörelse. Folk som ser det blir rädda. Men det är faktiskt bara att sudda ut, om det är blyerts, eller måla över.

Just nu målar jag porträtt av tuffa tjejer. Jag har gjort Nancy Sinatra och Dolly. Jag ska göra Lauren Bacall också.

De ska påminna mig om att man inte ska ställa upp på att bli förminskad och förnedrad. De ska påminna mig och att vara tuff.
Att reduceras till att stå på knä och be någon att få tillbringa tid i dennes närhet är bara mongo. Att förminskas, och att bli den som säger “Vad du vill. När du vill” får inte hända. Mer.