Vi hoppar på bussen ut till Värmdö, jag och A. Vi har en ytterst sparsam matsäck med oss: tre frallor, en flaska vatten och en ask Läkerol.
Det var ett tag sedan vi var här nu, bland de betande fåren och den alltid så stilla sjön.
Vi går längs landsvägen och känner oss som upptäcktsresande. A räcker mig Läkerolasken, helt tyst. Vi tar varsin bit.

När vi kommer till stugbyn är den alldeles övergiven. Inga stugor är uthyrda denna vecka. Tomma, gapande klotgrillar, övermogna hallon. Vi går runt som i ett förlorat och tyst paradis. Tar en roddtur med ekan och möter ingen. Lägger oss på gräset framför den låsta herrgården och A somnar en stund medan jag spelar patiens på mobilen. Vinden susar, syrsorna spelar.

När vi kommer till fårens hage vet vi precis hur man ska göra, det har vi lärt oss av både en bondmora och erfarenhet. Man ska inte rusa fram, inte ens gå fram utan sätta sig ned i hagen en stund, närma sig sakta, sitta ned igen och vila tills de kommer självmant.
Vi har längtat efter dem.
“Får har ett bra minne för ansikten”, säger A.
“Har du läst det?”, säger jag. Som om det spelar någon roll om han läst eller hört det.
“Då kanske de minns oss?”.
Och kanske gör de det. På deras öron hänger lappar som talar om hur gamla de är, och de är flera år gamla, de som sliter sig från gruppen, kommer fram mot oss och vill bli klappade. Kanske minns de mig, tänker jag. Ett annat jag, en annan tid. Var jag lyckligare då? Jag tror det. Men mötet med fåren tar bort de där tankarna och plötsligt är jag bara glad över att vara där, med dem, och ingenting annat.

• Postad 2014-08-24
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None