Har aldrig känt mig mer som kändis än nu när inte mindre än två gamla, gråa, trista ragg hört av sig från absolut ingenstans, kommenterat “såg dig i tidningen och kom att tänka på…” och hintat att de vill ses.
Och sällan har det känts så tillfredsställande och samtidigt så lätt att helt enkelt bara klicka bort mailen, slänga dem i papperskorgen. Sedan lägga händerna bakom huvudet, vingla lite på stolen och gäspa.

• Postad 2016-05-04
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 3

Etiketter None