Vischan är inte så mycket vischan längre, förutom att det är det. Alltså Fresno är ju så vansinnigt mycket större nu än under mina dagar där. det kryllar av folk, nya hus som ser ut att vara byggda av plywood, affärer, kedjor, restauranger…
Samtidigt är ju staden omgiven av farmer, odlingar, ladugårdar, berg, dalar och en irriterande stor mängd Trump-skyltar. Ja, bönder gillar Trump.
Åker man genom bergen och in i dalen som är Fresno så finns det bara två sorters radiostationer att lyssna på: mariachi/mexikanskt eller predikningar. Man får in någon “politisk” radioshow då och då också men de är för irriterande.

På väg dit stannar vi vid ett litet rastställe. Starbucks, In ‘n Out, Denny’s och de andra usual suspects. Och några nybyggda lador som ska se vilda västern ut. I en av dem provar jag ost och köper löjliga 80-talsvykort. Hittar en dum björn gjuten i något tungt material, köper den också.

Går på zoo. Vet inte varför jag fortfarande besöker zoo, för det mesta blir jag ledsen. Elefanterna och tigrarna gjorde mig mest ledsen denna gång. Haffade en zoo-farbror där och påpekade att tigern går fram och tillbaka i en liten cirkel. Är han olycklig kanske? Inte alls, sa farbrorn. Han gillar det.

Jag gillade smidigheten i resan, i allt. Middag med mostern och hennes man, en härlig gubbe med vitt hår i hästsvans, örhänge i ena örat och en t-shirt där Bernie Sanders röker en joint.
Systerdottern som kramar mig, tar min hand och ska berätta grejer. Mamman som kallar mig “Miss Caroline” och är glad att jag yrkar på att vi behöver tvätta heltäckningsmattan i lägenheten. Heltäckningsmatta? Vansinne till att börja med. Ännu galnare att inte tvätta eller dammsuga på ett år.

Smidigheten i detta, att alltid glider in i varandra och ingenting är styltigt eller konstigt. Det bara är. Som det är.

Och när jag matar rockorna på zoo (vissa är enorma) så träffar jag på en gammal klasskompis, Jeff. Han var clown i unga år. Cyklade till skolan på en enhjuling och skulle gå i clownskola. Planerna ändrades, han byggde en massa muskler och blev brandman istället. Jag träffar honom och hans två döttrar vid rockorna och det känns härligt att fortfarande ha en slags koppling till staden. Trots allt.

• Postad 2017-02-13
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None