Vaknar i vanlig ordning av att marsvinen härjar. Så lätt man förlåter varelser som bara följer naturliga drifter. Om än irriterande sådana. Hur ska jag kunna lämna dem?

Kände mer vemod i fredags än jag var beredd på. Är det inte ett falskt vemod egentligen?
Så här: i fredags sändes sista Svenska nyheter för säsongen och den stora skrällen är och var att både programledare och producent “går vidare mot nya utmaningar” (= tillbaka till kärnverksamheten och till att regissera långfilm, respektive). Sedan byter lite redaktionsfolk plats också med det betyder ingenting för tittaren.
Nå. Vi känner ju inte varandra egentligen, vi tillbringar tid ihop på redaktionen. Vi löser grejor ihop. Vi skapar ihop. Men vår gemensamma nämnare är ju att vi alla råkar vara där.

Jag kände igen känslan från när jag i min ungdom (som om det är en ursäkt) spelade teater och man blev tårögd och kramade varandra efter sista föreställningen – för att sedan aldrig ses igen. Är det äkta eller falskt vemod?

Det som bränner är ju förstås en känsla av gemenskap. Det gemensamma målet, de gemensamma insatserna.
Vi såg programmet på storskärm i en supertrevlig lokal i city där man också kunde spela shuffleboard, luffarschack och dam. Jag spelade shuffleboard för första gången i mitt liv och lät mig ryckas med. Bildade lag med prao-redaktören och vi vann tv gånger på raken. Jag drack cola.

Sedan såg vi Svenska nyheter, när det sändes 22.00, på en stor duk alla tillsammans. Jag hade suttit i publiken tidigare, hade sett repetitionerna ännu tidigare under fredagen och dessutom både läst och bidragit till manus. Skrattade ändå. Kände ändå vemodet när den tomma stolen dök upp i sista bild.

Sedan sov jag hela helgen. Är det bara jag som behöver mer sömn än vad en genomsnittlig kontorsmänniska verkar behöva? Som påverkas i både kropp och själ av att gå upp halv åtta istället för, säg, strax innan nio?
Är det mina mediciner?
Är det bara för att min kropp vant sig under alla dessa år?

Jag har svårt att tillhöra grupper. Jag gillade den här gruppen. Väldigt mycket till och med. Men jag är ovan. Att tillhöra över huvud taget. Att bidra.
Vanare att sitta hemma på kammaren och skriva sånt här. Tycka saker för mig själv, inte dryfta eller stöta eller blöta.

Jag gick hem i fredags och sov hela helgen. Och vaknade med visst vemod ändå. Det stannade kvar.

• Postad 2019-04-01
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None