Jazzhands

Omsorg vs. oro

Släktingen är martyr av den gamla skolan. Hon är också katolik, jag tror det kan vara relevant att nämna.
Hon skickar meddelanden varje dag till mig. Varje dag. Hon vill tala om att hon ber om mitt tillfrisknande, att hon oroar sig dag och natt.
Det är uppenbart att hon vill ha ett tack för detta. Tack för att du oroar dig. Tack för att du ber för mig.

Jag är ateist. Jag tror ju inte på bönens helande kraft, jag tror framför allt inte att en annan persons bön å mina vägnar har någon effekt på min sjukdom.

Så kan jag, med ärligt uppsåt, tacka människan för det?

Nu är det väl inte så jobbigt, skicka ett sms där man uttrycker sin tacksamhet för att någon tänker på en. Bryr sig. Tillräckligt för att skicka sms och tala om att de tänker på en och bryr sig.

Men det gäller varje dag. Hon tänker, bryr sig, oroar sig varje dag. För min skull, bara min skull. Och ja, jag skickar svar, jag säger tack, jag säger att det var vänligt och ja, jag hoppas också att jag mår bättre snart och hoppas allting är bra med dig också. Tack så mycket, hej hej.

Men det ligger en egoism i detta, släktingens agerande. För om det inte fanns en belöning i form av mitt tack, så skulle hon inte be, oroa sig, bry sig.
Varför skulle hon annars vara angelägen om att låta mig veta, varje dag, om hennes osjälviska akt? Om den verkligen var osjälvisk menar jag.

Det är detta som stör mig.
Se så mycket jag bryr mig – allt jag vill ha är ett tack. Är det inte en motsägelse i det?

Martyrskap, kan vi kalla det.

Och, kom jag på igår kväll, att förväxla omsorg med oro. Att tänka att oro är en vacker och osjälvisk form av omsorg.

Det är fel.

När jag kom på det kändes det som om en lampa tändes i mig. Det är alltså detta som gnagt i mig, som fått mig att rynka ögonbrynen varje gång (varje dag!) telefonen plingat till och hennes emojitäta redogörelser för hur mycket hon oroat sig, hur mycket hon bett och därmed hur mycket hon bryr sig.

Där är det. Uppfordran, min del av avtalet som måste uppfyllas. Hon ska be, jag ska tacka. Det är liksom dealen, om än outtalad och framför allt inte framförhandlad.

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen